En bit natur att älska

Redan från sjön lyser det intensivt blått från blåsippsbacken under körsbärsträden på ängen, snart är jag där, stiger i land på ÖN, min plats på Jorden, stället där jag hämtar kraft i naturen och njuter av fågelsång, blommor och solglitter på havsvågor.

Alla behöver en plats i naturen att göra till sin, i hjärtat. Det är en värdig uppgift för Naturskyddsföreningen att göra det möjligt. Ändamålsparagrafen i våra stadgar säger att vi ska ”väcka och underhålla känslan för naturen” Men då måste vi se till att det finns natur kvar att älska. För naturen skyddar inte sig själv. Runt omkring oss hotas hela tiden smultronställen och människors hjärteplatser. Fulskogen marscherar fram på bred front med spretiga granruskor i rader över hyggena och slanor som ligger kors och tvärs över svårframkomliga röjningsytor. Bärskogen försvinner, liksom gläntan och utsikten. Runt tätorterna läggs villamattorna ut över skogar och fält, sammanbundna av ett allt tätare spindelnät av vägar och asfaltsytor.

När jag stiger i land på ön (som inte är min att äga, bara att sköta om) sjunker pulsen, stressen rinner av och lugnet lägger sig tillsammans med det avklingande båtsvallet i viken. Här finns mycket att göra, husen och ängarna sköter sig inte själva. Men allt har sin tid och en sak i taget.

Ön heter Stora Sandböte och ligger i Stockholms skärgård. Boningshuset hyrs ut till medlemmarna vår- och hösthelger och sommarveckor genom utlottning av hyrestillfällena. Ständigt nya människor får möjlighet att njuta av en unik skärgårdsmiljö. Jag har ännu inte hört talas om någon som rest missnöjd därifrån. Ön får ständigt nya beundrare vars vistelse där lugnat en stressad själ.

Som stugvärd är jag är också ansvarig för tusentals gullvivors, vitsippor och blodnävors väl och ve, liksom för adam och eva, nattviol och brudbröd i massor, för att inte tala om humlor och fjärilar. Utan mina och andras insatser med fagning och slåtter skulle de inte längre kunna leva vidare, de skulle drunkna i hundkäx och sly. De är en källa till stolthet, men också ett tungt ok ibland, ansvaret för så mycket liv som är beroende av mig. Det gäller att orka sträva på, även om det är tungt att slå och räligt att räfsa.

Berguven hoar i skymningen och morkullan sträcker fram och tillbaka längs strandkanten när vi eldar vårbrasa på nedfallna grenar och kvistar. Kvällen är stilla och havet lugnt, en magisk stund. Önskar att alla får uppleva sådana ögonblick. Men för det måste finnas mer natur kvar där vi bor som vi kan hitta ut i och lära oss att älska.