Den grundläggande frågan är hur vi till exempel ska kunna minska utsläppen av koldioxid i takt med ökade inkomster. Vad kan vi då konsumera i framtiden? ”More of the same” funkar inte även om vi köper allt miljömärkt. Vi måste förändra vårt konsumtionsmönster i grunden genom att öka konsumtionen av immateriella tjänster i utbyte mot varor och på sikt byta konsumtion mot ökad ledighet. Men det är inte så lätt när beskattningen styr i motsats riktning. Varorna importeras allt mer, vilket innebär att de ofta utförs med låg lön, svaga miljökrav och mycket låg skatt på arbete. Dessutom går produktionen av varor ofta att rationalisera på ett sätt som inte är görligt när det exempelvis gäller effektivisering av omvårdnad av människor. Det går till exempel inte att byta blöjor hur snabbt som helst.

De olika förutsättningarna mellan vissa tjänster och varor gör att styckpriset på varorna ofta sjunker snabbt i jämförelse med de mer personalintensiva tjänsterna. Det är därför många utav oss har prylar på vinden, källare, sommarstugor mm. samtidigt säger vi oss inte ha råd med fler lärare i skolan eller köpa arbetsintensiva tjänster – om det inte görs svart vill säga! Vi har inte optimalt konsumtionsmönster varken välfärdssynpunkt eller miljösynpunkt. Vilket gör att vi både kan få ökad välfärd och minskade utsläpp genom att reformera skattesystemet.

Tjänstedebatten visar på ett grundläggande fel - skatten på arbete (och primärt immateriella tjänster) är för högt i relation till varorna. Och det är just när man byter ut varor till förmån för immateriella tjänster som de stora klimatförtjänsterna uppstår.

Enligt Statens offentliga utredningar från 2005 är utsläppen av växthusgaser mer än dubbelt så hög om man konsumerar ”varor” än om man konsumerades ”tjänster” för samma mängd pengar. Skillnaden är förstås ännu större om man går ifrån att konsumera biltransporter till att köpa ”tjänster” – då minskar utsläppen med 18 ton för varje konsumerad miljon som byter konsumtionsinriktning. Till detta kan läggas att den offentliga konsumtionen i Sverige är idag mindre varuintensiv än en privata, så utsläppen är dubbelt så hög för privat konsumtion jämfört med offentlig i generella termer.

Lösningen på tjänstedebatten är att sänka skatten på både offentliga och privata tjänster. Och då är sänkt arbetsgivaravgift en bra strategi eftersom det gör både vården, skolan, kulturen, och städjobben billigare. Till viss del kan skattesänkningen säkert vara självfinansierat genom att fler människor kommer i arbete och den resterande delen kan med fördel finansieras med ökade miljöskatter som ändå måste till för att få ett mer korrekt pris på utsläppen. Helt enkelt skatteväxling för ökad välfärd och minskad klimatpåverkan. Idémässigt tycks alla partier nu vara överens om att detta är den rätta medicinen men vilka partier kommer att visa på de konkreta åtgärdsplanerna inför valet. Spännande att dagens tjänstedebatt är igång men låt oss sätt den i ett större och intressantare perspektiv.

Sprid artikel

Vad är det som har hänt efter år av snack? Nu byggs det ny förnybar kraftproduktion i en hyfsad takt; 9 TWh på bara några år. Svaret är elcertifikatsystemet! (feed in-tariffer är än mer effektivt men detta är gott nog) Det ger relativt säkra extra intäkter för dem som investerar i förnybar kraftproduktion.

Metoden är ganska enkel. Viss typ av elproduktion ger rätt till vissa värdepapper, så kallade elcertifikat (De innehåller visserligen några problematiska områden: Torv är ett fossilt bränsle och borde förstås inte godkännas som förnybart och vattenkraften borde begränsas till enbart effektiviseringsåtgärder, och inte mer ny vattenkraft). Men eftersom elleverantörerna nu måste visa upp 25 TWh elcertifikatspapper till 2020 (annars får de betala böter) finns det en efterfrågan och ett ekonomiskt värde på dessa papper. Så en vindkraftsproducent får då två inkomster; den ena är betalning för leverans av el. Den andra är försäljning av elcertifikatspapper som idag ger ca 20 öre extra för varje producerad KWh. Det senare är då ett ekonomiskt bidrag som inte utbetalas av finansdepartementet, utan en kostnad för elcertifikatsinköpen som elleverantörerna lägger ut på hushållens elpriser.

Så om vi nu fått till ett hyfsat system för att få fart på tillförseln av biokraft och vindkraft , så är det bara att använda samma system på nästa stora problem – bristen på energieffektivisering. Vilket ju är den stora potentialen i energiomställningen.

Maud Olofsson nämner också bristen på energieffektivisering i sin artikel men erbjuder inte samma skarpa styrmedel som för tillförsel av ny el. Men det är bara att kopiera systemet - fast tvärtom. Låter enkelt, va?

Tricket är att regeringen i likhet med elcertifikatsystemet beställer en viss mängd energieffektivisering (”negawatt” ) till 2020. Och på motsvarande sätt får de som gör energieffektiviseringsåtgärder ett värdepapper på det KWh som de har plockat bort. På så vis får de också två inkomster; den ena är förtjänsten av minskad energianvändning den andra är försäljning av certifikatpapper (så kallat vita certifikat). Och då är det upp till regeringen att bestämma sig för vilken typ av investeringar som också ger rätt till certifikat. Det kan t ex vara byte till energismarta fönster, vägg och takisolering, energismarta fläktar, ventilation mm. I detta fall handlar det inte bara om el, utan effektiviseringen gäller all energianvändning.

Poängen med att också införa certfikatmetoden även när det gäller effektivisering är följande:

• Regeringen beställer en viss mängd energieffektivisering genom att bestämma hur mycket vita certifikat som t ex energileverantörerna som kollektiv måste visa upp för att slippa böter. Det innebär att energieffektivisering inte längre är fromma förhoppningar utan en konkret beställning som går att lita på.
• Det andra intressanta är att det bildas ett marknadspris på dessa vita certifikatpapper som återspeglar hur mycket det ”kostar” att genomföra de föreslagna effektiviseringsåtgärderna. Då går det att jämföra hur mycket billigare det är med energieffektivisering (”vita certifikat”) än att öka tillförseln av ny förnybar el (elcertifikat)

Så Maud, ta chansen och inför vita certifikat så fort du bara kan så vi även får fart på energieffektiviseringen i det här landet – det vinner både miljön och plånboken på!

Sprid artikel

IPCC borde förstås gått ut direkt och kommunicerat felaktigheterna när det gäller hur snabbt Himalayas glaciärer kan smälta. Man borde ha gjort en poäng av att det faktiskt var en forskare i arbetsgrupp 1 inom IPCC (de som behandlar de grundläggande sambanden mellan utsläpp av växthusgaser och temperaturökning) som upptäckte felet i ett dokument från arbetsgrupp 2. Istället läckte tydligen nyheten ut i media och de själva kom i försvarsposition. 

Skeptiker och klimatförnekare vädrar förstås morgonluft men argumentationen är mycket märklig, vilket jag fick erfara i Agenda i söndags. Att fel upptäcks i forskarvärlden är ett tecken på att forskarna själva är de bästa kritikerna av olika underlag och att forskning ständigt självsaneras i den pågående process där argument och tidigare teorier ständigt prövas. Detta sker ju i all annan forskning också. Poängen är att alla underlag är offentliga och att det går att spåra källmaterialet som i det här fallet. Att det då upptäcks ett fel i alla de tusentals artiklar som tillsammans bildar den 60 cm höga rapportstapeln som utgör IPCC fjärde rapport är i sig ingen katastrof för trovärdigheten, särskilt inte när det handlar om att förutse hur ett specifikt område påverkas av klimatförändringarna.

Däremot kan det vara värt att uppmärksamma att den grundläggande frågan, om i vilken grad vi människor påverkar temperaturökningen på klotet, har legat fast alltsedan den första IPCC rapporten som kom redan 1993. Den fjärde och senaste rapporten förstärker bara denna bild och som nu är än mer vetenskapligt stabil. 

Styrkan i IPCC är att arbetet bygger på tusentals oberoende forskare med olika artiklar som tillsammans utgör den bästa samlade kunskapen vi nu har att tillgå när vi skall ta beslut om utsläppsminskningar. Att hyckla IPCC för att inte vara ofelbar blir därför ett slag i luften.

Men förbättringar kan givetvis göras. Man bör utesluta källor som inte har genomgått vetenskaplig granskning eftersom det ökar risken för felaktigheter. I arbetsgrupp 1 som behandlar klimatkänsligheten är detta redan praxis om jag inte har missförstått det hela.

Sist men inte minst skall vi också komma ihåg att det vetenskapliga symposium som ägde rum i Köpenhamn våren 2009 visade att IPPC:s fjärde rapport snarare har underskattat än överdrivit problembilden. IPCC har t ex inte tagit med några tröskeleffekter som kan uppstå när t ex mängden vita solreflekterande områden minskar på klotet som en följd av mindre och färre glaciärer eller att metangasutsläppen kan öka dramatiskt om permafrosten i tundran släpper. Det är märkligt. Faktiska observationer visar också att grönlandisen smälter snabbare än de värsta scenarierna enligt IPCC och havsnivåhöjningar följer de värsta prognoserna. Så min skepticism handlar snarare om att problem sannolikt är större än vad vi hittills trott. Men klimatfrågan handlar i grunden om att bestämma sig för en riskfilosofi. Hundra procentigt säkra kommer vi att vara den dag när vi redan spelat bort möjligheterna att göra något åt problemet. Så vi får agera i ”viss” osäkerhet. IPCC säger med 90% säkerhet att det är människans som är huvudorsaken till den globala temperaturökningen – så varför chansa med hela klotet som insats. Och när vi vet att fattigdomsbekämpning och flera miljöproblem som dålig luftkvalitet, övergödning m m kan lösas samtidigt om vi minskar utsläppen av växthusgaser  är det inte så mycket att tveka om. Och att det därtill oftast är lönsamt att investera i energieffektivisering och oljeoberoende borde få den mest inbitne skeptiker att försvara en ambitiös klimatpolitik. Så låt oss lämna käbblet och fokusera på att minska utsläppen av växthusgaser nu!!!

Sprid artikel

Det som är anmärkningsvärt i Miljöaktuells ranking är att de som har den formella makten inte har intagit tätpositionerna. På kort sikt är det ju inte sant – eftersom ett flertal beslut har tagits som går stick i stäv med Naturskyddsföreningens värderingar. Snarare bekräftar listan att opinionsbildningen sätter ramarna för vad den formella makten på längre sikt kan åstadkomma.

Och vår synlighet i media är viktig kanal för att nå ut med vårt budskap men stora ting sker inte minst i det fördolda. Möten och samtal runt om i landet påverkar människor på olika nivåer har stor betydelse för samhällsutvecklingen och helt plötsligt tycks det som var omöjligt möjligt.

Det är därför det är så viktigt att vi alla hjälps åt att öka medlemstalet. Vill du ge klimatet, vargen och våra barn en starkare framtidsröst är medlemskap i Naturskyddsföreningen ett bra miljöval.  Ja det låter ju lite skrytigt och det är sällan jag säger det så rakt på sak men det är min bestämda övertygelse är att det är antalet medlemmar som är grundbulten för att stärka de långsiktiga överlevnadsfrågorna i relation till de kortsiktiga ekonomiska intressena.

Men det räcker inte.  Vi måste också vara kunniga och pedagogiska i det vi för fram och har vi lösningar på miljöproblemen är det givetvis fler som lyssnar.  Utmaningen ligger givetvis i att få folkets accept för en ny spelplan så att inte det kortsiktigt ekonomiska går emot det som är det bästa långsiktigt för ekonomin. Att utforma en smart klimatpolitik är ett klockrent exempel.

Om vi kan visa hur det går att förena det goda livet samtidigt som vi kraftfullt minskar utsläppen av koldioxid så får vi makt och inflytande. För de flesta vill ju faktiskt ha en frisk planet men man vet inte vägen dit. Och det vet ju inte vi heller fullt ut men genom att visa på de första stegen så är vi alla i rörelse. Och har man börjat arbete med miljöfrågorna är det svårt att sluta eftersom det är så meningsfullt och kul.

Sprid artikel

Dessa och andra människor (och företag) som vill satsa eget kapital på miljöinvesteringar är livsnödvändiga för att få en samhällsomställning till stånd. Därför är det oerhört viktigt att inte förenklade och felaktiga bilder får repeteras i media utan att bli motsagda.  Och visst har vi alla sett bilder på bilar där hela bagaget är fyllt med bröd för att symbolisera att etanolproduktionen orsakar svält. Men är det sant?

1. Vi har inte mer än en miljard hungrande människor för att det är brist på livsmedel, utan framför allt för att de hungrande är fattiga. Skall vi utveckla en ökad livsmedelstrygghet i t ex stora delar av Afrika måste de lokala marknaderna fungera bättre och då måste de lokala bönderna också få bättre betalt.
2. Det är i grunden positivt om priset på livsmedel höjs så att det blir mer lönsamt att producera mer mat på de marker som idag brukas mycket extensivt och så att de marker som ligger för fäfot faktiskt börjar brukas.  Naturskyddsföreningen och många biståndsorganisationer har länge beklagat de låga världsmarknadspriserna och kritiserat EU:s överproduktion av livsmedel för att överskottet dumpas som billigt käk i fattiga länder. De lokala bönderna blir orättvist utkonkurrerade och livsmedelstryggheten minskar. Lågt pris på livsmedel är i grunden fel väg för att på lång sikt utrota hungern. Givetvis måste de fattiga ges möjligheter att få tillgång till mat – helst genom att de får olika former av inkomststöd som t ex barnbidrag, ålderspensioner eller stöd som utläses vid missväxt. Här har biståndet en nyckelfunktion. En aktiv jordbrukspolitik är det som vi själva historiskt har använt oss av för att få mat till befolkningen i Sverige och EU. Tricket var att ge bönderna relativt höga garantipriser för det som de producerade och att konsumenterna fick betala ett lägre konsumentpris. Mellanskillnaden betalades med skattemedel.  För Afrikas del handlar det snarare om att biståndet skulle stå för mellanskillnaden.
3. Etanolproduktionen på två procent av världens åkermark har en mycket liten påverkan på livsmedelspriserna (även om det på lång sikt är bra att priset går upp för de lokala producenterna) . Etanolen och biobränslen i allmänhet fick ”skulden” för de höga livsmedelspriserna för ett par år sedan men verkligheten har ju visat att livsmedelspriserna nu har minskat, samtidigt som produktionen av etanol och andra biodrivmedel har ökat. Det fanns många orsaker till att livsmedelspriserna var höga för några år sedan. En var det höga oljepriset, en annan var en ren handelspekulation, och en tredje missväxt i Australien.

Slutsatsen är inte att vi ska nonchalera frågan om klotets växande knapphet på vatten och åkermark.  Diskussionen om t ex olika former av biobränsle får inte flytta fokus från att samhället också måste genomgå en gigantisk energieffektivisering. Hur ska vi nyttja de förnybara resurserna så att de som hungrar får en del av vårt överflöd i form av ökad köpkraft?

Sammanfattningsvis: den nuvarande etanoldebatten är dubbelt vilseledande.  Dels är prisökningen på livsmedel primärt orsakad av många andra orsaker än ökad användning av biodrivmedel. Dels är ökade priser i grunden inte fel om pengarna går till den lokala bonden.

Utmaningen är generell.  Oberoende vad som produceras gäller det att skydda regnskogen och odla på ett hållbart sätt oberoende av om det är banan, kaffe, bomull eller etanolgrödor, och det gäller att handla på ett rättvist sätt så att de fattiga får ökad köpkraft.

Sprid artikel

Men etanoldebatten är tyvärr präglad av on eller off. Om man börjar odla etanol på tidigare regnskogsmark är det självklart att den etanolen är värre än att köra på bensin men om man däremot kör på sockerrörsetanol odlad på redan etablerad åkermark så är det oftast bättre än fossila bränslen. En viktig ny slamkrypare är gödslingens klimateffekter. Om det är så att det blir mycket mer lustgasavgång (ca 300 gånger aggressivare växthusgas) av konstgödslingen faller inte minst spannmålsetanolen i sämre dager. Majsetanolen som Sören Wibe i mångt och mycket hänvisar till är det i princip ingen som försvarar ur klimatsynpunkt.

Nu håller ju EU glädjande nog på att rensa upp i denna djungel och när hållbarhetskriterierna har trätt i kraft får det bara säljas etanol som är minst 35 procent bättre än fossila bränslen. Sen är ju etanol inte den slutliga lösningen utan ett steg på vägen.

Hela diskussionen om vilka alternativa bränslen som är bäst kan lätt bli förlamande och leda till att människor ger upp och fortsätter att köra på fossila bränslen. Det är mycket olyckligt. Tvärtom kan introduktionen av etanol, biogas mm leda till att vi får till en diskussion om att huvuduppdraget handlar om att få fram mycket mer energieffektiva bilar. Och då kommer svaret att vara enkelt. En elbil har nästan inga förluster (om det kommer från t ex vindkraft) medan förbränningsmotorn med en hög verkningsgrad bara nyttjar ca 30 procent av energin.

Och sedan är det den andra stora frågan som går i repris. Livsmedelspriserna och etanolen. Etanolen anklagades för att vara orsaken till att världsmarknadspriserna på bland annat vete höjdes för några år sedan. Frågan är hur man får ihop det resonemanget nu när livsmedelspriserna har sjunkit samtidigt som etanolanvändningen har ökat! Olika forskningsrapporter visar att det är många olika faktorer som påverkar världsmarknadspriset på livsmedel. Och att ca 2 procent av jordens åkermark nyttjas för etanolproduktion har i det sammanhanget en mycket liten betydelse.

Det som verkligen slukar åkermark i ett globalt perspektiv är foder till all köttproduktion. Cirka 70 procent av all jordbruksmark i världen går till djurfoder. Köttkonsumtionen är den stora frågan! Så vill Sören Wibe verkligen lyfta fram något viktigt beteende som på ett mycket betydande sätt både skulle kunna minska utsläppen av växthusgaser och innebära lägre priser på t ex vete så är det minskad köttkonsumtion. Eller varför inte tala om andra omfattande grödor som tränger undan livsmedelsproduktion, som exempelvis de extremt subventionerade tobaksodlingarna i EU. Det paradoxala är dock att bönderna i Afrika m fl behöver få mer betalt för sitt livsmedel, inte lägre, om de ska öka produktionen. Men det får jag utveckla en annan gång…

Låt oss lämna denna enögda och överdrivna etanoldebatt som bara förvirrar och framför allt måste vi lära oss att skilja på etanol och etanol, även om etanolen bara är en övergångslösning bland flera.

Sprid artikel

Det som däremot är riktigt uppseendeväckande är att vi kontinuerligt eldar torv i flera förbränningsanläggningar under hela året. Torv är lika dåligt som kol ur klimatsynpunkt – alltså värsta möjliga. Detta energislag subventioneras för att hålla produktionen under armarna. Sverige kritiserar ofta Tyskland för att de subventioner sin kolbrytning men vi är också ena riktiga kolsupare.

I praktiken subventionerar Sverige torv till elproduktion via elcertifikatsystemet med ca 20 öre per producerad kilowattimme el. Det är hårresande. Och nu lobbar regeringen för att torv ska definieras som förnybart bränsle i EU. Om de lyckas, kommer det att påskynda brytningen av våtmarker i Finland, Irland, Baltikum med flera. Samtidigt visar studier från IVL att om man eldar torv idag så dröjer det ca 500 år innan den kan uppvisa en positiv klimateffekt. Och det är föga trösterikt när utsläppen i praktiken ska ner till noll om ca 40 år. Torv är ett fossilt bränsle för att det tillväxer så extremt sakta (ca 1 dm på 200 år). Torv är därför en bra kolsänka och en viktig biotop för hotade arter.

I ljuset av det misslyckade Köpenhamnsmötet är det än viktigare att varje land ökar tempot i att bli helt fossilbränslefritt. Klimatforskarnas rekommendationer har ju tvärtom skärpts alltmedan politiken tycks än mer handlingsförlamad. Naturskyddsföreningen kommer att gå på ”fossiljakt” under våren och kommer att undersöka var de fossila bränslena fortfarande används inom energisektorn – allt för att påskynda en avveckling av fossila bränslen. Vi kommer att undersöka vilka kommuner och energibolag som fortfarande använder torv, kol, olja eller fossilgas för att få värme, kyla och el.

Det viktigaste som Sverige kan göra för att stoppa torvförbränningen är att ta bort det undantag från koldioxidskatt som torven idag åtnjuter (plus direkt certifikatstöd som jag nämnde ovan). Skulle torven betala den koldioxidskatt som fossilgas, olja och kol får betala skulle förbränning av torv upphöra och de svenska utsläppen av koldioxid skulle minska med ca 1 miljon ton vilket motsvarar ca 2 procent av de svenska koldioxidutsläppen. Billigare klimatåtgärd finns nästan inte? Någon däremot?

Sprid artikel

Nu skall länderna frivilligt skriva in sina egna förslag på utsläppsminskningar - de finns i bilagan till dokumentet. Summerar man siffrorna för industriländerna blir det en minskning med 18% men om man räknar in alla “kryphål” som exempelvis kolsänkor och gamla utsläppsrätter från Ryssland m. m. så kan det till och med innebära att utsläppen ökar.

Var det förresten inte Peps Person som myntade begreppet “falsk matematik”? Det gäller än. När det gäller utvecklingsländerna har de frivilligt skickat in siffror som visar hur mycket de skall göra sin BNP klimatsmart. Men dessa innebär inte totala utsläppsminskningar utan dämpade utsläppsökningar.

Pengar på bordet var den andra stora frågan som skulle lösas men det blev också ett stort misslyckande. Visst finns siffror om 100 miljarder dollar per år först 2020 men som vanligt vet man inte var dessa pengar kommer ifrån. Är det biståndspengar som får ny etikett – ett knep som ju Sverige använder sig av eller är det pengar som vi skickar för att göra våra utsläppsminskningar i andra länder. Det senare är ju ett nollsummespel ur klimatsynpunkt.

Ja, om det gick att följa med i denna korta beskrivning av dokumentet så förstår du kanske varför jag är glad för att detta inte blev ett bindande protokoll. Då hade vi aktivt beslutat om att höja den globala temperaturen med 3-4 grader. Däremot är de nästan en prestation i sig att kunna jobba så hårt och så länge utan att producera något substantiellt. Jag vill ändå skicka en tacksamhetens tanke till alla dessa tjänstemän som slitit natt och dag och levt mer på tråkiga hotell än de sovit i sin egen säng detta år.

Klimatkrisen i Köpenhamn kan i bäst fall användas på ett positivt sätt. Nu förlängs tiden för att kunna påverka de två spåren som mina tidigare inlägg har handlat om. Sannolikt har vi ett halvt eller ett år på oss att höja alla siffror, både när det gäller utsläppsminskningar, effektiviseringar och pengar (läs skadeersättning för de utsläpp som redan släpp ut), i bindande beslut av två avtal. Kanske är det så att detta dokument räcker för att Obama skall få med sig senaten på att minska utsläppen med 20% jämfört med 2005. Då kan USA höja sina ambitioner ett snäpp vilket gör det enkelt för EU att höja sitt bud från 20% till 30% (vilket de förstås redan borde gjort). Men vi skall passa på och kämpa för att EU efter denna baksmälla nu höjer sitt eget bud till 40%.

Om jag fullföljer denna “possibilistiska” spaning så finns det två faktorer till som kan stärka det politiska momentumet under året som kommer.

De vetenskapliga rapporterna duggar allt tätare med stärkta hotbilder samtidigt som forskningen visar att det är oftast krasst lönsamt att bli oljeoberoende och energieffektiv. Kombineras dessa två krafter blir utväxlingen enorm. Vem kan motstå att undvika lidande och samtidigt tjäna pengar? Denna synergi gäller i många fall när det gäller åtagande fram till 2020. Och det absolut viktigaste är att komma igång. Att börja agera. När vi väl är i rörelse förändras värderingar (och därmed betalningsvilja) och tekniken snabbare än vi tror. Och det som idag känns omöjligt blir då möjligt tror jag. Det gäller att ta steg för steg.

Försöker man beskriva vägen till 2050 överdrivs ofta problemen eftersom man har ett för statiskt synsätt, inte minst värderingarna om det goda livet) och då är det tyvärr allt för få som vandrar med, tror jag. En demokrati måste åtminstone stödja en politik som gör det lätt att göra rätt! Klimatkrisen i Köpenhamn kan förstås också leda till ett enormt moras och skenande temperaturökningar. Men det gäller att fokusera på lösningar. De finns ingen annan väg fram.

God Jul! (om jag inte hinner skriva mer före dess)

Sprid artikel

Efter talet satt han med Kinas statschef Jintau och enligt rykten skulle de tillsammans presentera något nu ikväll. Och förhandlingarna fortsätter som sagt men vi hör inte att det sker några framsteg.

Frågan är väl snarare om man skall skriva på något över huvud taget i Köpenhamn. Ett dåligt avtal är kanske värre än inget avtal alls. Det absolut viktigaste är att processen i de två avtalsspåren fortsätter. En oro som jag har är att mycket dåligt nu kan passera utan att man hinner reagera eftersom allt fokus ligger på om det ska bli några avtal eller ej.

Nu har det kommit ett textförslag som ser mycket dåligt ut ….

Sprid artikel

Sannolikt kommer det en övergripande papper från regeringscheferna idag som kan innehålla de 100 miljarder dollar som Hillary Clinton nämnde igår och att den globala temperaturen inte ska öka med mer än två grader.

Men en sådan text om två grader, som ju redan innebär dramatiska förändringar för mänskligheten är ju inte trovärdigt om de inte levererar mycket högre utsläppsminskningar totalt sett och gigantiska summor pengar så att utvecklingsländerna kan bli befriade från sitt kol och oljeberoende.

Så ett viktigt beslut just nu är att eventuellt klimatavtal bara ska gälla fram till 2017 (tre år kortare än beräknat) så att det snabbt går att reparera den dåliga förhandling som har ägt rum här i Köpenhamn. Därutöver bör det läggas in en kontrollstation om möjlighet till omförhandling efter att FN:s klimatrapport som kommer 2014. Annars riskerar ett beslut i Köpenhamn att indirekt legitimera 3 till 4 graders temperaturökning vilket sannolikt innebär miljontals människors död.

Det blir också oerhört viktigt att utveckla kompletterande strategier, utöver själva klimatöverenskommelsen, så att man i praktiken minskar utsläppen snabbare än vad man utlovat.

Så skedde ju faktiskt i Sverige. Utsläppsmålet bestämdes till minus 4 procent medan vi i realiteten har minskat med mer än 10 procent (utifrån samma beräkningssätt). Och det berodde på att vi införda kraftfulla styrmedel som gav en överraskande god effekt. Inte minst ett ökat oljepris gjorde sitt till.

Så det får bli fokus på de framtida diskussionen när vi väl fått fram ett otillräckligt klimatavtal, för tyvärr kan vi just nu inte vänta något annat. Däremot är det oerhört viktigt att rädda den fortsatta processen i form av två spår så att hela världens utsläpp kan styras upp. Och som sagt – ett klimatavtal är bara ett golv, inte ett tak.

Sprid artikel