Skatteväxling var ordet för dagen. Alla partier vill nu ha skatteväxling . Även socialdemokraterna och vänstern som i vår enkät svarade nej. Vilket inte minst gläder mig som tidigt valde att fokusera på denna fråga. Som nyexaminerad miljöekonom funderade jag på vilken reform som skulle kunna göra mest nytta för miljön. Och jag kom till samma slutsats nu som då. Naturskyddsföreningen har arbetat hårt med denna fråga i närmare 20 år och nu är alla partier med . En viktig delseger! Eller är det det? Jo, i grunden tror jag faktiskt det även om partierna vill växlar i olika tempo och omfattning.

I gårdagens miljödebatt meddelade alliansen att de skulle växla – alltså öka miljöskatterna med ca 3 miljarder och minst sänka motsvarande skatt på arbetsbeskattningen (i praktiken tänker de sänka mycket mer) och de rödgröna vill växla med ca 10 miljarder.

Skatteväxling tycks vara svaret men vad är frågan? Hur blir livet och miljön bättre om vi genomför en stor grön skattreform där vi t ex gör de personalintensiva tjänsterna billigare och utsläpp och energi dyrare. Jo, vi kommer successivt att få ett nytt konsumtionsmönster som orsakar mindre skador på miljön och i bästa fall gör vissa tjänster billigare så som t ex lärare, kultur, och restaurangbesök. ROT och RUT blir inte speciella skattundantag utan hela den personalintensiva tjänstesektorn skulle i bästa fall växa på den mer materiella konsumtionens bekostnad. Enkelt utryckt skulle energitäta varor blir dyrare och vissa tjänster billigare.

Utmaningen är som sagt gigantisk. Vi skall i grunden förändra vårt konsumtionsmönster om vi tillsammans skall skapa en dräglig tillvaro för ca 9 miljarder människor på detta enda klot. Vi måste begränsa den materiella tillväxten till föremån för en annan typ av hållbar ekonomi. Och då måste vi sannolikt utnyttja prissignalen som vår tjänare. Genom att växla skatter förändras priserna så att det som är skadligt för oss alla blir dyrt att köpa och det som är miljösmart blir relativt billigare.

Skattepolitiken är själva rodret i samhällsskutan med vilket vi kan styra mot ett hållbart samhälle.

Vi har kommit en bit på vägen genom den första skatteväxlingen som genomfördes 1991 då också den svenska koldioxidskatten infördes (som gjort att oljan idag nästa är helt borta från värmesektorn). Och de klargöranden, om de olika blockens skatteväxlingsambitioner, som framkom i gårdagen miljödebatt förslår dock inte långt. Det behövs en grön skattereform i hela EU om det skall få en riktig effekt. Men det positiva är att vi nu har en parlamentarisk enighet om att skatt på arbete inte är smartare än t ex skatt på energi – utan tvärtom! Det är glädjande.

Jag är personligen mycket övertygad om att det är svårt att få en friskare planet om vi inte ändrar spelreglerna för företag och individer – alltså en vassare miljöpolitik.  Det måste bli lättare att göra miljöriktiga handlingar och dyrt att göra sådant som förstör miljön. Erfarenheten visar med all önskvärd tydlighet att det är det som ger effekt. Så har vi tagit bort freon i kylskåp, bly i bensinen och fosfat i tvättmedel. Och skall vi t ex få mer fisk i haven, schysstare och renare mat, minskade utsläpp av växthusgaser, bort miljögifterna och mer olika djur och växter på vårt gemensamma klot, så måste politiken förändras.  Det är nog alla partier idag eniga om vilket är oerhört glädjande för oss som i många år sagt att marknaden själv inte kommer att fixa detta.

Ändå vill inte alla partier tala om hur de faktiskt skall fixa miljön i praktiken och vilka konkreta åtgärder som är nödvändiga för att lösa problemen. Och när vi frågar om detta blir vi ibland anklagade för att vara partipolitiska. Men eftersom Naturskyddsföreningen är lösningsfokuserad, struntar jag i princip hur partierna vill lösa problemen. Presentera gärna bättre förslag än de vi ställer frågor om men bli konkreta så det går att utvärdera det arbetet och visa att dessa förslag ger den effekt som är nödvändig. Det är resultatet som räknas.

Och inför alla val är det viktigt mer produktinformation. Att gå igenom massa motioner, propositioner, förordningar m. m. orkar inte många individer göra själva. Därför gör Naturskyddsföreningen detta åt alla medborgare i Sverige. Men en del tycks tro att man är partipolitiskt obunden om man säger att alla partier har varit lika duktiga på att bedriva just miljöpolitik. Inget kan vara mer felaktigt och partiskt.

Och det är inte direkt förvånande att de partier som gjort minst är de som är de mest kritiska. Och givetvis kan inte en metod täcka in allting inom miljöområdet men jag tycker det är rimligt att följa upp det som partierna själva har lovat för fyra år sedan. Att följa upp vad partierna sagt och vad de faktiskt gjort i riksdagen inom flera viktiga miljöområden ger en tydlig indikator på partiernas miljöarbete och är en viktig princip så det inte blir politisk ”lönsamt” att lova runt och hålla tunt. Ett vallöfte är ett vallöfte och då är det vikigt att någon analyserar vad partierna faktiskt gjort under mandatperioden.

Men många bloggkommentarer tror jag missat vad vi gjort. Som icke partipolitisk natur- och miljöorganisation kan vi förstås inte rekommendera folk att rösta på ett speciellt parti men att inte våga analysera de olika partiernas miljöarbete i rädsla för att några partier blir ledsna och arga vore att svek mot det uppdrag som vi har av våra medlemmar. Det är ju också så att vår analys hjälper person som av olika skäl har sina grundvärderingar till höger, vänster och i mitten. Det finns bättre och sämre resultat i alla fälten och inom de nuvarande blocken och i nästa vecka kommer vi att presentera vad de olika partierna återigen lovar inför nästa mandatperiod.

Mitt hopp står till att denna debatt skall öka intresset för vårt gemensamma uppdrag att fixa en frisk och levande planet – därför är valet oerhört viktigt. Det är nu vi framför allt har chansen att påverka vilka dagliga konsumtionsval och investeringar vi alla kommer att göra de kommande fyra åren.

Undrar om Alliansen också menar att den indexuppräkning av koldioxidskatten som normalt sker varje år också skall upphöra? Under innevarande mandatperiod har den generella koldioxidskatten ökat med 7 öre vilket regeringen har fått beröm för även om det är en mycket måttlig höjning. Men skall nyttan av att bilparken blivit bränslesnålare, bland annat som en följd av miljöbilspremien vilket regeringen skall ha beröm för, inte skall ätas upp av ökad körning med ökade utsläpps som följd så får inte den faktiska milkostnaden sjunka över tid samtidigt som köpkraften i samhället ökar.

Skall drivmedelskostnaden per körd mil åtminstone inte bli billigare måste koldioxidskatten successivt höjas i takt med att bilarna blir snålare och smartare – annars blir det inga utsläppsminskningar av de miljöbilspremier som har erbjudits de som köper ny bil.

Subventioner till ny smart fordonsteknik kan vara befogat i vissa skeden men det klingar som sagt ihåligt om man låser grundbulten – koldioxidskatten – som gör utsläppen dyrare. Och när folk verkligen börjar köpa dessa smarta dyra bilar tas subventionen bort. Så gick det med den förra miljöbilspremien. Det skapar osäkra spelvillkor och ryckighet som ju ingen vill ha. Om man däremot har en koldioxidskatt skulle man kunna finansiera denna miljöbilspremie på ett hållbart sätt. Det skulle ge ökad trovärdighet. Eller varför inte göra som i Frankrike. Där höjer man inköpsskatten för de törstiga bilarna och sänker priset för de snålare bilarna. Då får man också en dubbel miljöeffekt på fordonsparkens utveckling.

Tyvärr. Ingen koldioxidskatt och 40 000 i bidrag till extremt snåla och relativt dyra bilar är ingen hållbar väg för att snabbt få fram en snålare bilflotta över hela linjen.

Naturskyddsföreningen hoppas förstås att vår närvaro ska sätta avtryck, att många möten med politiker och olika opinionsbildare ska ge rejält med miljönytta i förlängningen.

Inför förra valet hade vi en stor scen och artister med oss. Vi fick stor uppmärksamhet och konkreta politiska resultat, bl a  i form av fosfatförbud i tvättmedel. Nu har vi mer blygsam scenografi, men innehållet i vårt arbete är minst lika angeläget. Vi diskuterar bland annat den biologiska mångfalden och urhokningen av naturvårdspolitiken, vi berättar om vilka klimatstyrmedel som väljarna och kommunerna vill ha – och vi slår ett slag för grönare mat som är bättre för klimat och miljö. Här finns hela vårt program.

Det är dags att på allvar lyfta in miljöfrågorna i valrörelsen. Också den politiska verkligheten har sina yttersta ramar i den natur vi alla är beroende av. Jag är säker på att väljarna längtar efter politik som vidgar perspektivet och lyfter blicken. Vi lever inte längre i ett litet avgränsat hörn av världen, vi lever i en värld där varor och pengar hela tiden rör sig över gränserna – liksom miljögifter och extremväder i klimatförändringens spår.

 Jag hoppas vi ses – och syns – i Visby!

Nu har Klimatkommissionär Conny Hildegaard och flera andra EU-länder  lärt sig av erfarenheterna och vill att EU skall minska utsläppen med 30 procent oberoende vad andra länder utanför EU gör. Men inte Sverige.

Det är milt sagt hårresande att Sverige nu ställer sig på samma sida som Polen, Italien m fl. Det är faktiskt helt ofattbart. Inte minst beroende på att det nu är mycket billigare, på grund av den ekonomiska krisen,  att nå dessa mål än det var innan Köpenhamn. Då drev Sverige paradoxalt nog  30 procents minskning på EU-nivå . Det fanns inget gehör för den ståndpunkten då. EU satte istället ett mål 20 procent.

Naturskyddsföreningen berömde då  regeringen Reinfeldt för att vara pådrivare för ett mål på 30 procent, men vad har hänt nu? Reinfeldt menar att man spelar bort korten om man inte villkorar de egna målen med att andra länder måste följa efter. Men den taktiken är prövad med känt resultat.

Nu måste EU ta ledarskapet och Sverige måste givetvis stötta de progressiva krafterna i EU.  Sveriges position är också ytterst märklig eftersom den till viss del begränsar Sveriges möjligheter att gå före på egen hand om inte EU följer efter.  Världen har ett skriande behov av ledarskap i klimatfrågan.  Många länder inom EU vill nu ta ett steg framåt! Vad gör Reinfeldt? Sätter käppar i hjulen!

En klimatmärkning skulle enligt många bedömare orsaka en förvirring bland konsumenterna. Ska vi ha ett märke för varje miljöproblem blir det omöjligt att välja. Tänk er en miljögiftsmärkning, en biologisk mångfaldsmärkning, en övergödningsmärkning etc. Det är därför det finns miljömärken som Krav, Svanen och Bra Miljöval vars kriterier är resultatet av en samlad bedömning av alla de olika miljöproblemen. Då blir det enklare för konsumenterna att välja!

Klimatcertifiering visar att man redovisar produktens klimatpåverkan, men det innebär inte med automatik att denna produkt är klimatbäst på marknaden på samma sätt som företag som är ISO-certifierade inte med automatik är de mest miljöanpassade.

Klimatcertifierade produkter kan också å ena sidan vara mer klimatsmarta än motsvarande Kravmärkta produkter, men kan å andra sidan använda mycket mer bekämpningsmedel istället. Det är ju inte ett klokt miljöval att öka mängden bekämpningsmedel för att minska utsläppen av växthusgaser. Givetvis måste ett bra klimatval också innebära att andra miljöproblem också minskar. Samhället kan inte vara så enögt att ett miljöproblem tillåts öka för att få ett annat problem att minska. Istället ska ju alla miljöproblem minska samtidigt, om än i lite olika takt.

Det är därför den som handlar bör leta efter miljömärkta produkter som exempelvis Krav som optimerar den totala miljönyttan, inklusive hälsa och djuretik. Men de nya fakta som tagits fram i arbetet med klimatcertifiering visar att Krav nu också måste höja klimatkraven på ekologiska produkter.

Vad göra? Ska hela världen sitta och vänta medan USA tar ”time out”? Givetvis inte, även om Sverige och EU valde att lägga dirigentpinnen i USA:s knä inför Köpenhamn. Men det blir ingen musik om inte dirigenten vill – därav floppen.

Det finns dock ingen tid att förlora och snarat går tiden ut för gällande Kyotoavtal. Det enda naturliga är förstås att förhandla med de länder som har skrivit på Kyotoavtalet och komma fram med skrivningar som USA kan hoppa på när deras tid är mogen. Därför måste EU upp på pulpeten igen och ta tag i taktpinnen. Men då duger det inte med att luras och inte vilja. Hur länge ska den samlade miljörörelsen och andra goda krafter tjata om att EU måste minska med 30 procent till 2020 istället för 20 procent som utlovat. Alla vet att det är nödvändigt för att klotet skall ha någon chans att komma under de två graders temperaturökning som alla anser vara en maxgräns som inte skall överskridas. EU- kommissionen har också visat att det är billigare att nå en minskning på 30 procent jämfört med förra gången de räknade på siffrorna.

I Bonn ska man försöka enas om vilket dokument som man kan fortsatta att förhandla om efter kuppen i Köpenhamn då USA lade fram de så kallade Köpenhamn-accordet som inte har någon formell koppling till FN alls. Och i bästa fall kan ett antal frågor diskuteras som inte bara är formalia som exempelvis hur regnskogen kan skyddas, hur industriländerna ska räkna kolsänkor i jord och skogsbruk samt finansieringsfrågan.

Den senare är nog den viktigaste för att öka förtroendet mellan nord och syd som idag är gränsen till obefintligt. Pengar på bordet är det viktigaste för utvecklingsländerna som inte bara har klimatet att tänka på men då funkar det inte med att luras som Sverige och andra länder gör. Det är skandal att Sverige som normalt brukar sköta sina åtaganden på ett korrekt sätt dubbelräknar de klimatpengar som ska finansiera den så kallade ”snabbstarten” på 30 miljarder till utvecklingsländerna. Sanningen är den att Sverige inte betalar ett enda öre mer än vad de skulle göra för att hålla tidigare löften om enprocentmålet i biståndet.  Alla så kallade nya pengar är alltså de gamla vanliga fast under ny rubrik!

Det är den här typen av trixande som gör att förtroendet i förhandlingarna eroderar och jag skäms som svensk att vi inte står vid vårt ord och betalar in de nya klimatpengarna som vi faktiskt lovat!

Framgången är en kombination av tur och skicklighet. En stor del beror på naturens egna nycker som att det t ex har kommit in mer friskt saltvatten än tidigare, vilket har ökat möjligheterna till goda föryngringar,  men också på en något bättre fiskepolitik med mindre fusk och färre båtar. Framgången visar att miljörörelsens opinions- och påverkansarbete bär frukt. Det ger inspiration till att höja tempot i andra fiskevatten. För där är det inte lika bra.

Väster om Bornholm är läget fortfarande allvarlig och återhämtningen går där mycket långsamt  vilket tyder på att fiskekvoterna måste sättas med stor försiktighet ett tag till. I Västerhavet är det katastrof och där borde det vara torskfiskestopp för länge sen, vilket inte är fallet. Färska siffror om västerhavet finna inte ännu.

Vi ska glädjas över dagens positiva budskap från det internationella forskningsrådet men samtidigt sitta still i båten och inte öka fångsterna för snabbt, särskilt när det till viss del faktiskt är ren tur. Fiskeministrarna bör följa den förvaltningsplan man själv beslutade om 2007 och inte öka fångsterna med mer än 15 procent. Det är heller inte fritt fram för att äta torsk om man inte vet var torsken är fångad. Om man kan äta eller ej beror på var torsken är fiskad. Krav-märkt torsk och torsk från Barents hav (kolla på vår fiskeguide i Grön guide) är ok och om du verkligen vet att torsken kommer från det östra östersjöbeståndet är det också ok att äta.

Dagens framgång är ett kvitto på att det går att ändra fiskepolitiken om vi är många och välorganiserade (för det är de som vill fortsätta med rovfisket) . Nu gäller det att öka trycket när hela EU:s fiskepolitik ska reformeras 2012 – då kan vi vända skutan !

Men övergödningen är också ett mycket allvarligt globalt problem. Enligt forskarna på Stockholm Resilience Center bör kväveanvändningen minska med ca 75% för att få bukt med övergödningen globalt. Nu i veckan träffades miljöministrarna i Östersjöländerna i Helsingfors och inget land hade gjort sin hemläxa ! Läxan bestod i att ta fram ett åtgärdsprogram som visar hur länderna skall nå sina utsläppsmål. Och Sverige är inget undantag. Märkligt med tanke på att Östersjön är ett av regeringens två prioriterade områden. Jag har dock inte sett att den rödgröna alliansen heller har lagt fram ett recept för att nå Sveriges åtagande men å andra sidan har de inte gjort det självmål som regeringen gjort , att ta bort kväveskatten på handelsgödsel. Nu vill regeringen låta bönderna minska utsläppen på frivillig väg i stället. Hur naiv får man vara? Särskilt med tanke på att Sverige måste visa hur vi skall minska de resterande 20 procenten av kväveutsläppen som Sverige idag inte har en aning om hur det skall gå till.

Tänk er för jämförelsens skull en aktionsplan för klimatet som inbegriper att koldioxidskatten skall tas bort – hur trovärdig skulle den anses vara ?

På pappret är alla partier eniga om att höjd koldioxidskatt är det bästa och effektivaste styrmedlet – i alla fall i teorin.  Nu testas det i praktiken! Utmaningen för alla partier är att förklara varför det faktiskt är bra för Sverige och världen att höja skatten på fossila drivmedel. Klarar man inte detta politiska ledarskap är klimatmålen inte trovärdiga oberoende regering – ingen kommer undan.  Här är några reflexioner på vanliga motfrågor:

1.Höjd skatt på bränsle ger ingen effekt på utsläppen av koldioxid !

Inget kan vara mer felaktigt. Förklaringen på varför USA har extremt törstiga bilar och EU mindre törstiga är just stora skillnader i hur vi beskattar bensin och diesel. Vi vet också utifrån historiska data att konsumtionen av t ex bensin minskar med ca 8 procent om priset ökar med 10 procent. Denna så kallade långsiktiga priselasticiteten är sannolikt högre idag när det finns andra bränslen att tillgå. Då ökar skattens styreffekt. Det är ju på tiden att det blir billigare att köra på etanol (för den etanol vi använder i Sverige är hyfsad ur klimatsynpunkt) i jämförelse med diesel och bensin.

2. En höjd bensinskatt slår orimligt hårt på låginkomstgrupper !

En grundregel för att kunna skapa ett hållbart samhälle är att priserna faktiskt speglar de verkliga miljökostnaderna. Det är de flesta överens om i teorin – att förorenaren skall betala. Då skall ju inte fördelningspolitiken bygga på att det skall införas skatterabatt som gör det billigare att förstöra miljön. Blanda inte ihop miljöpolitik med fördelningspolitik utan använd i så fall de fördelningspolitiska instrument som finns för att öka inkomsterna för de med låga inkomster. Och med de intäkter man får av koldioxidskatten kan man t ex öka grundavdrag, studiebidrag, pensionerna m m beroende på vilka grupper som behöver stöttas.

Att öka reseavdragen som kompensation är inte optimalt eftersom det urholkar styreffekten av koldioxidskatten för de 20 procent som använder bilen till och från arbetet. Det hade varit bättre om de fick dessa pengar direkt i handen så de själva fick avgöra vad som ger störst nytta för dem själva – det kanske inte är att fortsätta med att betala dyra bensinräkningar. Ett första nödvändigt steg är att göra som i Norge där får man reseavdrag beroende på avståndet till arbetsplasten oberoende om man åker kollektivt eller tar bilen. Det är en mer teknikneutral lösning som kan eggar fantasin att fundera på hur man bäst skall ta sig till jobbet. Det är en lösning som också är lätt för skattemyndigheterna att kontrollera.

Man skall också komma ihåg att nu sjunker bränsleförbrukningen på våra bilar, vilket är mycket glädjande. Det innebär att milkostnaden också sjunker vilket gör att teknikvinsten av smartare bilar äts upp av ökat körande om vi inte i takt med teknikutvecklingen höjer drivmedelspriserna. Så ser vi på milkostnaden av ökade koldioxidskatter så kommer de inte att öka så dramatiskt som vi tror i takt med att bilarna blir energieffektivare.

3. Ett tredje argument som ofta  dyker upp , idag på DN:s ledarsida, är att klimatåtgärder och inte minst koldioxidskatter  är viktiga och bra i sig men inte här och inte just nu.

Men det är inte billigare för Sverige att på lång sikt stoppa huvudet i sanden och låta nästa generation göra panikåtgärder för att klimatanpassa vårt samhälle och slippa dyra oljenotor. För hur vi än vänder och vrider oss så måste även vi minska våra utsläpp till i princip noll 2050. Och inga studier visar att det skulle vara billigare att göra denna omställning sent och under kort tid.