Vi använder våra kor för att hela vår jord

Författarna Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren är på uppdrag för att lösa världens viktigaste fråga: Hur ska vi lyckas med att föda jordens befolkning utan att förstöra planeten? Det är temat för Årets Bok 2013 och här på bloggen kommer vi att kunna följa författarnas resa.

Varför äta djur som fötts upp på spannmål, när vi i stället skulle kunna äta grödorna direkt och mätta fler människor? Så ställs ofta frågan. Vad vi kanske glömmer bort är att på många håll i världen är köttuppfödning ett miljö- och resursmässigt bättre alternativ än odling.
Ungefär två tredjedelar av världens jordbruksmark används för bete till djur och det finns skäl till det. Merparten av marken går helt enkelt inte att odla på, den är för mager, för brant, för torr, för blöt eller för kall (tänk på vår renskötsel). Däremot växer gräs.

Alla Namibias floder torkar ut under torrperioderna

Ett exempel på detta är Namibia i sydvästra Afrika, ett land som är nästan dubbelt så stort som Sverige men bara har 2,1 miljoner invånare. Det är det näst minst tätbefolkade landet i världen. Namibia är i stort sett för torrt att odla i, en fjärdedel av landet utgörs av öknarna Kalahari och Namib. Det odlas på mindre än en miljon hektar medan trettioåtta miljoner hektar är betesmark.
Hur går då köttproduktionen ihop med ett så torrt land som Namibia, köttuppfödning sägs ju vara så vattenkrävande? Merparten av boskapens vattenbehov består av regn som faller på marken. Några hundra mm vilket räcker för att gräset kan växa men som inte är tillräckligt för att odla. Djuren behöver också vatten att dricka och därför borrar man brunnar. Ett vattenhål räcker för 250 kors dricksvatten och de producerar cirka 20 ton kött om året. Om samma mängd vatten skulle användas för konstbevattning, skulle det räcka till cirka en hektar odlingsmark, där man skulle kunna producera kanske åtta ton majs.

Det finns lika många kor som människor i Namibia. Boskap innebär status, kultur, inkomster, bankkonto och pension i ett.

Frågan är därför inte om man skall producera kött eller odla i stora delar av Namibia, utan snarare om man skall föda upp kor, får och getter eller antiloper och zebror på det gräs som växer där.

Namibia har, precis som flera andra afrikanska länder, problem med överbetning och jorderosion, men det beror på att boskapens sköts fel, menar Viebke Volkmann från organisationen Integrated Rural Development and Nature Conservation som arbetat med boskapsskötarna i Kunene i norra Namibia. Nationsgränser, stängsling av mark och nationalparker gör att det som alltid varit det naturliga svaret på torka – dra vidare med boskapen till andra marker – inte längre fungerar. Man kan öka djurantalet och samtidigt minska de skador som påstås orsakas av överbetning säger hon.

Djuren ska hållas i stora hjordar på stora områden. I Namibia finns gott om rovdjur som leoparder, hyenor och geparder och de hjälper till att hålla hjordarna samlade. Boskapen kommer då att flytta sig ungefär som hjordarna av gnu på savannen – eller bison på prärien. De betar intensivt på små ytor i taget, men återkommer sällan till samma ställe. Den intensiva betningen bryter upp jordskorpan så att vattnet kan rinna ned i jorden i stället för att slita med sig den tunna matjorden. Det tvingar djuren att äta alla sorters gräs och gör att de trampar ned buskar och små träd och gynnar gräsen.

På stängslade rancher kan man styra djurens rörelse genom att öppna och stänga vattenhålen medan på allmänningarna bör man slå ihop många små hjordar och ha herdar som följer dem, och skyddar dem från rovdjur. På så sätt efterliknar man hur vilt rör sig i naturen.

– Vi använder våra kor för att hela vår jord, säger Okatukirue Mutunda, en av de stolta boskapsskötarna.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
Följ med på Ann-Helens och Gunnars resa via poddradio!

Dela

Kommentera

27 thoughts on “Vi använder våra kor för att hela vår jord

  1. Äntligen lite substans i diskussionerna! Tänk om man såg de resurserna även i vårt land. Alla igenväxta gamla betesmarker och förbjöd spannmålsfoder till idisslare!

  2. Hej Ann-Helen och Gunnar!
    Jag heter Anders Bergman och är ekologisk köttbonde i norra Västergötland.

    Jag tycker det verkar väldigt intressant det här med att utnyttja betande djur på ett mycket bättre sätt än vad som görs idag. Och i en mycket större omfattning – i alla fall här i Sverige. För snart tio år sedan avverkade jag några hektar skog och lade om den marken till beteshagar. Jag ser hur bra det fungerar, hur mycket foder de här hagarna nu börjar producera, och hur mycket trevligare det är med hagmark än granskog. Jag har grävt dammar för djuren att dricka ur, och börjat hamla små grupper av lövträd.
    När jag går i mina nyanlagda hagar funderar jag på vad det skulle innebära att göra så här i mycket större skala. Vad jag förstår finns det mer skog i Sverige idag än det nånsin funnits tidigare. Samtidigt importerar vi hälften av det nötkött som vi konsumerar. Jag har inga siffror på arealer, djurantal eller konsumtion – men:

    Säg att vi avverkar en stor andel av vår skogsmark i Sverige. Timret vi får använder vi till att bygga långvariga konstruktioner, som byggnadsstommar, inredning och möbler – för att hålla borta kolet i virket från atmosfären så länge som möjligt. Övrigt spill från avverkningen, grenar, kvistar och stubbar vore bäst om det gick att tillverka grillkol av – som sedan myllas ner i odlingsmark, för att öka bördigheten, men framförallt för att binda kol till marken långvarigt.

    Sedan anlägger vi betesmark på alla hyggena (nu låter detta som skövlingen av regnskog i Amasonas, men vänta på fortsättningen…), vi gräver dammar, täcker över berghällar, gräver ner stora stenar, planterar hassel, lind, kastanj, bok, lönn, ask och ek – och sår en betesfröblandning.
     
    Betesdjuren får nu sätta igång att arbeta, sköta floran, gödsla och binda ner mer kol till marken. Det är märkligt, men en betesmark fortsätter år efter år att binda ner mer kol i marken. Jag har läst om flerhundraåriga hagmarker där inlagringen av kol inte minskar – snarare tvärtom.
     
    Nu kommer vi till grädden på moset. Alla dessa träd och buskar vi planterar i våra nya hagar, ca 100 st per hektar, ska hamlas eller avverkas i 5 till 7-åriga cykler. Löven blir foder, och grenar, kvistar och stammar tillverkar vi kol av som myllas ner i betesmarkerna. Stora mängder koldioxid flyttas på detta vis från atmosfären till marken, samtidigt som bördigheten förbättras – och vi är inne i en god spiral.
     
    Med denna nya betesareal kommer vi att kunna föda upp mångdubbelt mer naturbeteskött. Det kommer då att krävas betydligt större mängder vinterfoder som måste odlas på åkermark. Jag inser att det kan uppkomma vissa logistikproblem som måste lösas. Vinterfodret kommer ju framförallt att odlas i slättbygderna medan merparten av djuren kommer att befinna sig i mer kuperade områden. Det kommer även att behövas en större mängd människor att sköta alla dessa djur. Vi kanske kan lösa arbetsmarknadsproblemen samtidigt!
     
    På den åkermark som inte behövs till foderproduktion vore det nog klokt att odla frukt och bär och grönsaker i betydligt större omfattning än vad vi gör idag. Spannmål är ju egentligen inget som varken vi eller djuren mår särskilt bra av. Även här kommer det i så fall att behövas betydligt fler människor, det kanske blir brist på arbetskraft…

    För att detta ska kunna bli verklighet måste naturligtvis EU-stöden till jordbruket förändras på lämpligt sätt.

    Jag inbillar mig att vi med denna modell skulle kunna:
    – Bli självförsörjande på mat i Sverige – förmodligen skulle vi även kunna exportera ganska stora mängder.
    – Göra Sverige till ett land som binder mer klimatgaser än vi producerar.
    – Drastiskt minska eller helt eliminera konsumtionen av spannmål, både bland människor och djur.
    – Komma tillrätta med många välfärdskrämpor som hjärtkärlsjukdomar, diabetes och övervikt mm.
    – Få ut fler människor på landsbygden, minska arbetslösheten och avfolkningsproblemen.

    Det skulle vara jätteintressant om någon med kunskap och resurser tittade lite närmare på detta…

    Nej, nu måste jag ut och flytta kossorna till ett nytt bete, och sen ska jag försöka hinna med att slå lite av ängen med lien innan regnet kommer.

    Ha en fin höst!
    Vänligen
    Anders 

    • Det är egentligen skrämmande att många, många tio tusentals hektar betesmark som funnits i Sverige bara har förbuskats och vuxit igen sedan 40-50-talet.
      Men när man förvandlar skog till betesmark så behöver man faktiskt inte så gräsfrön, naturen ordnar det så fantastiskt att om djuren i början utfodras med gräsfoder så gör djurens bajsande och trampande att all skogsvegetation ger vika och gräs tar över, det blir totalt omställt på bara ett år om djurtätheten är hög.

      • År 1927 fanns det 1 463 000 ha naturbetesmark i Sverige, idag bara 513 505 ha betesmark som inte ligger på åkermark (så kallad naturbetesmark) Intressant är även att det historiskt  inte har varit lika skarp gräns mellan skog och betesmark som det är idag. Nästan hela vår svenska skogsareal betades fram till för ett sekel sedan av boskap.Ibland finns det synliga rester av var det har betats då den biologiska mångfalden klamrar sig kvar mellan träden och skogen klassas som höga värden och blir ibland naturreservat. Men utan djurens tramp och betande kommer de höga naturvärdena försvinna … Skogsbete påverkar trädslagssammansättninen, mikroklimat, jordmån och har positiv inverkan på diversiteten av kärlväxter, insekter och svampar. Många rödlistade arter i skogen och i jordbrukslandskapet är direkt eller indirekt beroende av betande,trampande djur.

    • Så bra Anders! Rätt väg att gå för att höja självförsörjningen av mat o energi- så viktigt! Våra sovande politiker bör vakna upp o se att NU är tiden för omställning för framtiden- Tack för din vision den håller !

  3. Anders Bergman: Man blir skönt varm i kroppen och man får vackra syner framför ögonen då man läser din kommentar. Hoppas allt går bra för dig i din strävan att sköta djur och natur på rätt sätt.
    MVH
    Jimmie Engelbrektsson

  4. Kunde inte sagt det bättre själv. Fler och fler förstår att betande djur räddar jorden som traditionell odling ofta förstör. Dessutom minskar användningen av fossila bränslen och utsläppen av markbundet kväve.

  5. Ät mer kött och rädda planeten!
    Veganernas intåg på kostarenan genom att införa Köttfri måndag kan förstöra våra barn. Utan kött får man bristsymtom förr eller senare. Det brukar ta omkring 20 år innan alla bristsjukdomarna kommer. Vegetabilier innehåller bara bråkdelar av vitaminer och mineraler jämfört med kött. Protein i vegetabilier saknar en del aminosyror i tillräcklig mängd. Fettet i vegetabilier är undermåligt jämfört med animaliskt fett. Och Världsnaturfonden, WWF, hävdar”Naturbeteskött – bra för naturen, miljön och klimatet!”EnergisnåltAtt äta naturbeteskött är ett bra sätt att spara energi! Det går åt mindre energi att producera naturbeteskött än annat nötkött. Att producera kött med hjälp av kraftfoder, vilket är det vanliga sättet numera, kräver 5–8 gånger mer energi. För 1 kg naturbeteskött går det inte åt mer energi än att odla 1 kg bönor.” OK, låt oss då jämföra bönor och nötkött i form av entrecôte. Bondbönor, gröna, kokta vs entrecote enligt Livsmedelsverkets databas: Bönor innehåller 67 kcal/hg medan entrecôte innehåller 165 kcal/hg. Låt oss då först omvandla hur många hg det går på 100 kcal. Då behövs det 1,5 hg bönor som kan jämföras med 0,6 hg entrecôte, båda innehåller 100 kcal. Om nu 1 kg bönor kräver lika mycket energi som 1 kg entrecôte så behövs det 1,5/0,6=2,5 gånger mer energi för att göra 100 kcal bönor jämfört med att göra 100 kcal entrecôte. Köttet är alltså 2,5 gånger mer klimatsmart än vegetabilier. På köpet fås ett hållbart jordbruk. Ät mera kött och rädda planeten!

    • Helt rätt! Detta borde alla förstå inte särskilt komplicerat utan följer logikens lagar!Betande djur har bara fördelar och kan rädda mången förstörd och utsugen jord. Vi konsumenter måste hjälpa till i våra val av livsmedel!

    •  Jag står på din sida i debatten, men jag tror att vi måste föra fram rätt argument och vill därför påpeka ett par saker:
      1. Vegetarianer som äter ägg och mejeriprodukter får troligen inte bristsjukdomar ens efter 20 år.
      2. Det är nog inte bondbönor som avses vid sådana jämförelser utan sojabönor och liknande. Sojabönor bör man dock inte äta men det brukar vara svårt att övertyga vegetarianer om.

      • Man kan dessutom undra hur det skulle bli om många vore vegetarianer som äter mejeriprodukter. Det krävs mängder av årligen födda kalvar, födande mjölkande kor och spermaproducerande tjurar för att få fram mjölkprodukterna. Alla dessa blir kött. Skulle allt detta kött bara slängas?

  6. Hur tätt ska djuren gå egentligen för att få denna positiva effekt med effektivt betande och lagom söndertrampning av marken om man flyttar dem en gång om dagen? Kan någon ge ett exempel för tex kor här i Sverge?

    • Hej!
      De första åren jag betade mina hagar efter avverkningen fick djuren gå där några dagar upp till en vecka i taget, tills de ätit upp det som fanns att äta. De hade då fullt upp med mestadels björksly. Flockstorlek ungefär 35 kossor med varsin 3-4 månaders kalv på 5 ha. Det växte dock inte särskilt mycket betesväxter i hagarna då. Tredje eller fjärde året höll jag djuren på betet ungefär en månad på hösten och stödutfodrade dem med ensilage. Detta hade väldigt bra effekt, dels tillfördes marken extra mycket näring, dels trampade de sönder och blandade upp det översta humuslagret med leran/alven under. Men det sår ganska förskräckligt ut då, kladdigt och blött… I den delen av hagen jag stödutfodrade finns nu en trevlig hagflora. I resten av hagen börjar betesgräs och en del örter att synas nu, mellan tuvtåtel, ormbunke och rörflen. Men räkna med att det ganska lång tid innan skogsmarken blir hagmark…

      • Tack för svaret! Bra att veta då jag framöver funderar på att skapa betesmark på en del av min skog.

        Men om man redan har betesmark, hur många djur per ytenhet ska man ungefär hålla om man vill efterlikna vilda flocklevande betesdjurs kortvariga intensiva betande och förflyttningar. Jag tänkte att man kanske flyttar korna en gång om dagen så som de gör på Joel Salatins Polyface Farm. Jag förstår att det är olika på vilken typ av djur man har och hur bördig och välskött marken är, men kanske det ändå går att ge svar på ett ungefär?

        • Hej!
          Ja, en gång om dagen kan nog vara ganska lagom att byta hage. Får de välja själva blir det ännu oftare. Jag hade i fjol en grupp kvigor, 12 st, som gich på tre st hagar på vardera ett par ha. Mellan hagarna har jag korridorer som förbindelse, och dessa var öppna för fri passage under en tid. Kvigorna besökte då varje hage en till två gånger per dag.

        • Hej Tobias!
          Det du behöver göra är att utgå från de enskilda plantornas perspektiv. När tror du att det passar dem bäst att få bli avbetade? De behöver få tillräckligt mycket tid mellan avbetningarna så de hinner växa sig livskraftiga. Denna tidsperiod skiljer sig mycket från planta till planta och beroende på tidpunkt under växtsäsongen. Kunskaperna om detta kallas ”holistic management grazing” och vi har bestämt oss för att bli duktiga på detta i Åredalen

  7. Gjør som Jörgen og de andre i Fjällbete i Åre: Lær om Allan Savorys Holistic Management. Det er det som praktiseres i Namibia også, og Viebke Volkmann er en kjent vegleder innen Holistisk Management. Mer informasjon om dette finnes på hjemmesiden til Savory Institute, og på FB-sidene Målretta beitebruk, Holistisk Betesbruk og Fjällbete. Og, ja, Joel Salatin kan også sin Holistic Management 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *