Den grundläggande frågan är hur vi till exempel ska kunna minska utsläppen av koldioxid i takt med ökade inkomster. Vad kan vi då konsumera i framtiden? ”More of the same” funkar inte även om vi köper allt miljömärkt. Vi måste förändra vårt konsumtionsmönster i grunden genom att öka konsumtionen av immateriella tjänster i utbyte mot varor och på sikt byta konsumtion mot ökad ledighet. Men det är inte så lätt när beskattningen styr i motsats riktning. Varorna importeras allt mer, vilket innebär att de ofta utförs med låg lön, svaga miljökrav och mycket låg skatt på arbete. Dessutom går produktionen av varor ofta att rationalisera på ett sätt som inte är görligt när det exempelvis gäller effektivisering av omvårdnad av människor. Det går till exempel inte att byta blöjor hur snabbt som helst.

De olika förutsättningarna mellan vissa tjänster och varor gör att styckpriset på varorna ofta sjunker snabbt i jämförelse med de mer personalintensiva tjänsterna. Det är därför många utav oss har prylar på vinden, källare, sommarstugor mm. samtidigt säger vi oss inte ha råd med fler lärare i skolan eller köpa arbetsintensiva tjänster – om det inte görs svart vill säga! Vi har inte optimalt konsumtionsmönster varken välfärdssynpunkt eller miljösynpunkt. Vilket gör att vi både kan få ökad välfärd och minskade utsläpp genom att reformera skattesystemet.

Tjänstedebatten visar på ett grundläggande fel - skatten på arbete (och primärt immateriella tjänster) är för högt i relation till varorna. Och det är just när man byter ut varor till förmån för immateriella tjänster som de stora klimatförtjänsterna uppstår.

Enligt Statens offentliga utredningar från 2005 är utsläppen av växthusgaser mer än dubbelt så hög om man konsumerar ”varor” än om man konsumerades ”tjänster” för samma mängd pengar. Skillnaden är förstås ännu större om man går ifrån att konsumera biltransporter till att köpa ”tjänster” – då minskar utsläppen med 18 ton för varje konsumerad miljon som byter konsumtionsinriktning. Till detta kan läggas att den offentliga konsumtionen i Sverige är idag mindre varuintensiv än en privata, så utsläppen är dubbelt så hög för privat konsumtion jämfört med offentlig i generella termer.

Lösningen på tjänstedebatten är att sänka skatten på både offentliga och privata tjänster. Och då är sänkt arbetsgivaravgift en bra strategi eftersom det gör både vården, skolan, kulturen, och städjobben billigare. Till viss del kan skattesänkningen säkert vara självfinansierat genom att fler människor kommer i arbete och den resterande delen kan med fördel finansieras med ökade miljöskatter som ändå måste till för att få ett mer korrekt pris på utsläppen. Helt enkelt skatteväxling för ökad välfärd och minskad klimatpåverkan. Idémässigt tycks alla partier nu vara överens om att detta är den rätta medicinen men vilka partier kommer att visa på de konkreta åtgärdsplanerna inför valet. Spännande att dagens tjänstedebatt är igång men låt oss sätt den i ett större och intressantare perspektiv.

Sprid artikel

Återigen har regeringen gått jägarna till mötes, denna gång med licensjakt på lo utanför renbetesområdet, där på sin höjd en begränsad skyddsjakt borde kommit ifråga, som en lösning i andra hand när regeringens anslag till när rovdjurssäkra stängsel inte räcker.

Avskjutningen är mer än dubbelt så stor som vore rimligt för att undvika att stammen riskerar att minska, men jakten ligger tyvärr ligger i linje med regeringens politik att minska antalet lodjur i landet till en nivå som sannolikt inte är livskraftig, att döma av forskares uppskattningar.

Naturen mår inte bra i miljöminister Carlgrens Sverige.

Sprid artikel

Samtidigt står det klart att det saknas stöd bland vissa organisationer för inplantering. Ett par jägarorganisationer som Carlgren gjorde upp med om den stora licensjakten i januari har redan sagt eller tvekat om att de inte stödjer inplantering. Det är till och med så att organisationer i de län där jakten var som störst - exempelvis Svenska Jägareförbundets regionala avdelningar i Värmland och Dalarna - tillhör de mest kritiska till inplantering. Så mycket för Carlgrens idé att skapa acceptans med bössa istället för dialog. De som fick skjuta mest skjuter nu även uppgörelsen med Carlgren i sank.

Nu har Carlgren burrat upp sig och säger att inplantering är en förutsättning för jakt. Men - och detta avslöjar hur tom miljöministerns retorik återigen är - i Svenska Dagbladet idag säger Carlgren att licensjakten i vilket fall ska fortsätta i två år till:

“Jakten kommer dock att pågå två år till, oavsett hur det går med inplanteringen av varg, enligt Carlgren.”

Med andra ord: en akut hotad vargstam, som nyss sargats ännu mer av Carlgrens jakt, ska kunna fortsätta jagas storskaligt i två år till även om inplantering inte sker! Det äventyrar vargstammen ännu mer.

Detta nya jägardrag från regeringen är bara ett bland många motiv till varför Naturskyddsföreningen - tillsammans med Världsnaturfonden WWF, Svenska Rovdjursföreningen och Djurskyddet Sverige - anmäler Sverige till EU-kommissionen idag.

Sprid artikel

I World Energy Outlook 2009 har IEA gjort en scenario för att nå 450 ppm klimatgaser (koldioxidekvivalenter). Det är ett alltför svagt klimatmål, som med hög sannolikhet medför oacceptabelt stora temperaturökningar, men det är ändå intressant att se de slutsatser om strategier som IEA drar:

- Två tredjedelar av betinget genomförs med energieffektivisering, vilket därmed blir i särklass viktigast.

- Knappt en femtedel genomförs med förnybar energi.

Sammantaget svarar alltså “vaccinet” energieffektvisering och “medicinen” förnybar energi för omkring 86 procent av genomförandet.

Kärnkraft står för en mycket mindre del i 450-scenariot. I referensscenariot förväntas kärnkraftens andel till och med att minska; i Europa även i absoluta tal. Referensscenariot är en ganska god avspegling av det faktiska läget idag.

Det är intressant att när svenska folket i opinionsundersökningar får ta ställning till hur en viss investering på energiområdet ska fördelas, så svarar man ungefär på samma sätt. I en Sifo-undersökning från september i fjol ville 80 procent ha förnybart och effektivisering (med skillnaden i förhållande till IEA att 65 procent av svenskarna sa förnybart och 15 procent effektivisering). Kärnkraft kom också här mycket längre ner i prioritering.

Bland sympatisörer till Centerpartiet var det bara 6 procent som ville ersätta gamla kärnkraftverk med nya.

Sprid artikel

Vad är det som har hänt efter år av snack? Nu byggs det ny förnybar kraftproduktion i en hyfsad takt; 9 TWh på bara några år. Svaret är elcertifikatsystemet! (feed in-tariffer är än mer effektivt men detta är gott nog) Det ger relativt säkra extra intäkter för dem som investerar i förnybar kraftproduktion.

Metoden är ganska enkel. Viss typ av elproduktion ger rätt till vissa värdepapper, så kallade elcertifikat (De innehåller visserligen några problematiska områden: Torv är ett fossilt bränsle och borde förstås inte godkännas som förnybart och vattenkraften borde begränsas till enbart effektiviseringsåtgärder, och inte mer ny vattenkraft). Men eftersom elleverantörerna nu måste visa upp 25 TWh elcertifikatspapper till 2020 (annars får de betala böter) finns det en efterfrågan och ett ekonomiskt värde på dessa papper. Så en vindkraftsproducent får då två inkomster; den ena är betalning för leverans av el. Den andra är försäljning av elcertifikatspapper som idag ger ca 20 öre extra för varje producerad KWh. Det senare är då ett ekonomiskt bidrag som inte utbetalas av finansdepartementet, utan en kostnad för elcertifikatsinköpen som elleverantörerna lägger ut på hushållens elpriser.

Så om vi nu fått till ett hyfsat system för att få fart på tillförseln av biokraft och vindkraft , så är det bara att använda samma system på nästa stora problem – bristen på energieffektivisering. Vilket ju är den stora potentialen i energiomställningen.

Maud Olofsson nämner också bristen på energieffektivisering i sin artikel men erbjuder inte samma skarpa styrmedel som för tillförsel av ny el. Men det är bara att kopiera systemet - fast tvärtom. Låter enkelt, va?

Tricket är att regeringen i likhet med elcertifikatsystemet beställer en viss mängd energieffektivisering (”negawatt” ) till 2020. Och på motsvarande sätt får de som gör energieffektiviseringsåtgärder ett värdepapper på det KWh som de har plockat bort. På så vis får de också två inkomster; den ena är förtjänsten av minskad energianvändning den andra är försäljning av certifikatpapper (så kallat vita certifikat). Och då är det upp till regeringen att bestämma sig för vilken typ av investeringar som också ger rätt till certifikat. Det kan t ex vara byte till energismarta fönster, vägg och takisolering, energismarta fläktar, ventilation mm. I detta fall handlar det inte bara om el, utan effektiviseringen gäller all energianvändning.

Poängen med att också införa certfikatmetoden även när det gäller effektivisering är följande:

• Regeringen beställer en viss mängd energieffektivisering genom att bestämma hur mycket vita certifikat som t ex energileverantörerna som kollektiv måste visa upp för att slippa böter. Det innebär att energieffektivisering inte längre är fromma förhoppningar utan en konkret beställning som går att lita på.
• Det andra intressanta är att det bildas ett marknadspris på dessa vita certifikatpapper som återspeglar hur mycket det ”kostar” att genomföra de föreslagna effektiviseringsåtgärderna. Då går det att jämföra hur mycket billigare det är med energieffektivisering (”vita certifikat”) än att öka tillförseln av ny förnybar el (elcertifikat)

Så Maud, ta chansen och inför vita certifikat så fort du bara kan så vi även får fart på energieffektiviseringen i det här landet – det vinner både miljön och plånboken på!

Sprid artikel

Så skriver toppforskaren Mark Jacoboson, professor på Stanford, på CNN Opinion i ett inlägg som sammanfattar slutsatserna av en större artikel publicerad i Scientific American i fjol, som visar hur vind, vatten och sol kan ge oss den energi vi behöver. Det är nyttig läsning för alla teknikpessimister som tror att vi måste hålla fast vid den dyra och farliga kärnkraften.

Med samma utgångspunkt pratade jag idag på ett lunchseminarium som vi ordnade inom ramen för samarbetet Förnybart.nu, ett gemensamt initiativ från Naturskyddsföreningen, LRF och Tällberg Foundation. På seminariet förde vi fram våra slutsatser från två rapporter, att energieffektivisering och förnybar energi är de givna hörnstenarna i en hållbar energiframtid, som inte bara skyddar miljön utan också skapar ökad sysselsättning.

Näringsminister Maud Olofsson deltog på seminariet och välkomnade vårt initiativ och våra förslag och underströk vikten av att öka takten i arbetet för effektivisering och förnybar energi. Hon påtalade det riktiga i att även International Energy Angency numera pekat ut energieffektivisering som den mest betydelsefulla strategin i klimatarbetet. Kärnkraften nämnde hon knappt, med undantag av kommentaren att det idag är den mest olönsamma delen av Vattenfall…

I korthet bjöd näringsministern med andra ord på en serie goda argument mot regeringens kärnkraftspolitik. Tack för det, Maud!

Sprid artikel

Detta motstånd inom borgerligheten skapar osäkerheter inför riksdagens väntade beslut om kärnkraftsutbyggnad, vilket - fullt förväntat - får kärnkraftskramarna att fara ut med nya felaktigheter. Vissa påstår nu att skadeståndsansvaret skulle vara detsamma för kärnkraft som för annan industri. Det är helt fel.

För kärnkraft är skadeståndsansvaret idag begränsat. Det är det inte för annan industri. Så här skriver exempelvis den statliga utredning som föregick de nya lagförslagen (sid 361):

“Exempelvis gäller ett obegränsat skadeståndsansvar för dammolyckor, kemikalieolyckor och för skador som orsakats av el-, fjärrvärme- eller gasdistribution. Däremot är ansvaret begränsat för oljeutsläpp till havs.”

Nu föreslår både utredningen och regeringen ett obegränsat skadeståndsansvar. Ett sådant finns sedan tidigare för anläggningsinnehavare i exempelvis Finland, Tyskland och Schweiz.

Det är givetvis bra att regeringen nu äntligen vill införa ett obegränsat skadeståndsansvar även i Sverige, men i praktiken är betydelsen begränsad. Det beror på att regeringen samtidigt begränsar kravet på de garantier som kärnkraftsindustrin åläggs i lag att lämna (exempelvis genom försäkringar eller borgensåtagande). Trots att en olycka kan kosta avsevärt mer begränsas detta garantibeloppet till 12 miljarder kronor.

Därmed uppfylls inte kravet i energiöverenskommelsen att kärnkraften inte ska subventioneras.

Sprid artikel

Förslaget om ekonomiskt ansvar innebär att kärnkraften ska fortsätta få en gräddfil med kraftiga subventioner. Vid en allvarlig olycka blir reaktorföretagen fortfarande inte ansvariga för mer än en bråkdel av kostnaderna. Då får kostnaden främst bäras av alla svenskar som drabbas allvarligt av konsekvenserna och inte av de bolag som tjänat pengar på verksamheten. Vi har tidigare utvecklat vår syn på dessa subventioner i en debattartikel i DN.

Det nya lagförslaget strider tydligt mot regeringspartiernas energiöverenskommelse om att ny kärnkraft inte ska subventioneras.

Sprid artikel

IPCC borde förstås gått ut direkt och kommunicerat felaktigheterna när det gäller hur snabbt Himalayas glaciärer kan smälta. Man borde ha gjort en poäng av att det faktiskt var en forskare i arbetsgrupp 1 inom IPCC (de som behandlar de grundläggande sambanden mellan utsläpp av växthusgaser och temperaturökning) som upptäckte felet i ett dokument från arbetsgrupp 2. Istället läckte tydligen nyheten ut i media och de själva kom i försvarsposition. 

Skeptiker och klimatförnekare vädrar förstås morgonluft men argumentationen är mycket märklig, vilket jag fick erfara i Agenda i söndags. Att fel upptäcks i forskarvärlden är ett tecken på att forskarna själva är de bästa kritikerna av olika underlag och att forskning ständigt självsaneras i den pågående process där argument och tidigare teorier ständigt prövas. Detta sker ju i all annan forskning också. Poängen är att alla underlag är offentliga och att det går att spåra källmaterialet som i det här fallet. Att det då upptäcks ett fel i alla de tusentals artiklar som tillsammans bildar den 60 cm höga rapportstapeln som utgör IPCC fjärde rapport är i sig ingen katastrof för trovärdigheten, särskilt inte när det handlar om att förutse hur ett specifikt område påverkas av klimatförändringarna.

Däremot kan det vara värt att uppmärksamma att den grundläggande frågan, om i vilken grad vi människor påverkar temperaturökningen på klotet, har legat fast alltsedan den första IPCC rapporten som kom redan 1993. Den fjärde och senaste rapporten förstärker bara denna bild och som nu är än mer vetenskapligt stabil. 

Styrkan i IPCC är att arbetet bygger på tusentals oberoende forskare med olika artiklar som tillsammans utgör den bästa samlade kunskapen vi nu har att tillgå när vi skall ta beslut om utsläppsminskningar. Att hyckla IPCC för att inte vara ofelbar blir därför ett slag i luften.

Men förbättringar kan givetvis göras. Man bör utesluta källor som inte har genomgått vetenskaplig granskning eftersom det ökar risken för felaktigheter. I arbetsgrupp 1 som behandlar klimatkänsligheten är detta redan praxis om jag inte har missförstått det hela.

Sist men inte minst skall vi också komma ihåg att det vetenskapliga symposium som ägde rum i Köpenhamn våren 2009 visade att IPPC:s fjärde rapport snarare har underskattat än överdrivit problembilden. IPCC har t ex inte tagit med några tröskeleffekter som kan uppstå när t ex mängden vita solreflekterande områden minskar på klotet som en följd av mindre och färre glaciärer eller att metangasutsläppen kan öka dramatiskt om permafrosten i tundran släpper. Det är märkligt. Faktiska observationer visar också att grönlandisen smälter snabbare än de värsta scenarierna enligt IPCC och havsnivåhöjningar följer de värsta prognoserna. Så min skepticism handlar snarare om att problem sannolikt är större än vad vi hittills trott. Men klimatfrågan handlar i grunden om att bestämma sig för en riskfilosofi. Hundra procentigt säkra kommer vi att vara den dag när vi redan spelat bort möjligheterna att göra något åt problemet. Så vi får agera i ”viss” osäkerhet. IPCC säger med 90% säkerhet att det är människans som är huvudorsaken till den globala temperaturökningen – så varför chansa med hela klotet som insats. Och när vi vet att fattigdomsbekämpning och flera miljöproblem som dålig luftkvalitet, övergödning m m kan lösas samtidigt om vi minskar utsläppen av växthusgaser  är det inte så mycket att tveka om. Och att det därtill oftast är lönsamt att investera i energieffektivisering och oljeoberoende borde få den mest inbitne skeptiker att försvara en ambitiös klimatpolitik. Så låt oss lämna käbblet och fokusera på att minska utsläppen av växthusgaser nu!!!

Sprid artikel

Det som är anmärkningsvärt i Miljöaktuells ranking är att de som har den formella makten inte har intagit tätpositionerna. På kort sikt är det ju inte sant – eftersom ett flertal beslut har tagits som går stick i stäv med Naturskyddsföreningens värderingar. Snarare bekräftar listan att opinionsbildningen sätter ramarna för vad den formella makten på längre sikt kan åstadkomma.

Och vår synlighet i media är viktig kanal för att nå ut med vårt budskap men stora ting sker inte minst i det fördolda. Möten och samtal runt om i landet påverkar människor på olika nivåer har stor betydelse för samhällsutvecklingen och helt plötsligt tycks det som var omöjligt möjligt.

Det är därför det är så viktigt att vi alla hjälps åt att öka medlemstalet. Vill du ge klimatet, vargen och våra barn en starkare framtidsröst är medlemskap i Naturskyddsföreningen ett bra miljöval.  Ja det låter ju lite skrytigt och det är sällan jag säger det så rakt på sak men det är min bestämda övertygelse är att det är antalet medlemmar som är grundbulten för att stärka de långsiktiga överlevnadsfrågorna i relation till de kortsiktiga ekonomiska intressena.

Men det räcker inte.  Vi måste också vara kunniga och pedagogiska i det vi för fram och har vi lösningar på miljöproblemen är det givetvis fler som lyssnar.  Utmaningen ligger givetvis i att få folkets accept för en ny spelplan så att inte det kortsiktigt ekonomiska går emot det som är det bästa långsiktigt för ekonomin. Att utforma en smart klimatpolitik är ett klockrent exempel.

Om vi kan visa hur det går att förena det goda livet samtidigt som vi kraftfullt minskar utsläppen av koldioxid så får vi makt och inflytande. För de flesta vill ju faktiskt ha en frisk planet men man vet inte vägen dit. Och det vet ju inte vi heller fullt ut men genom att visa på de första stegen så är vi alla i rörelse. Och har man börjat arbete med miljöfrågorna är det svårt att sluta eftersom det är så meningsfullt och kul.

Sprid artikel