Skatteväxling var ordet för dagen. Alla partier vill nu ha skatteväxling . Även socialdemokraterna och vänstern som i vår enkät svarade nej. Vilket inte minst gläder mig som tidigt valde att fokusera på denna fråga. Som nyexaminerad miljöekonom funderade jag på vilken reform som skulle kunna göra mest nytta för miljön. Och jag kom till samma slutsats nu som då. Naturskyddsföreningen har arbetat hårt med denna fråga i närmare 20 år och nu är alla partier med . En viktig delseger! Eller är det det? Jo, i grunden tror jag faktiskt det även om partierna vill växlar i olika tempo och omfattning.

I gårdagens miljödebatt meddelade alliansen att de skulle växla – alltså öka miljöskatterna med ca 3 miljarder och minst sänka motsvarande skatt på arbetsbeskattningen (i praktiken tänker de sänka mycket mer) och de rödgröna vill växla med ca 10 miljarder.

Skatteväxling tycks vara svaret men vad är frågan? Hur blir livet och miljön bättre om vi genomför en stor grön skattreform där vi t ex gör de personalintensiva tjänsterna billigare och utsläpp och energi dyrare. Jo, vi kommer successivt att få ett nytt konsumtionsmönster som orsakar mindre skador på miljön och i bästa fall gör vissa tjänster billigare så som t ex lärare, kultur, och restaurangbesök. ROT och RUT blir inte speciella skattundantag utan hela den personalintensiva tjänstesektorn skulle i bästa fall växa på den mer materiella konsumtionens bekostnad. Enkelt utryckt skulle energitäta varor blir dyrare och vissa tjänster billigare.

Utmaningen är som sagt gigantisk. Vi skall i grunden förändra vårt konsumtionsmönster om vi tillsammans skall skapa en dräglig tillvaro för ca 9 miljarder människor på detta enda klot. Vi måste begränsa den materiella tillväxten till föremån för en annan typ av hållbar ekonomi. Och då måste vi sannolikt utnyttja prissignalen som vår tjänare. Genom att växla skatter förändras priserna så att det som är skadligt för oss alla blir dyrt att köpa och det som är miljösmart blir relativt billigare.

Skattepolitiken är själva rodret i samhällsskutan med vilket vi kan styra mot ett hållbart samhälle.

Vi har kommit en bit på vägen genom den första skatteväxlingen som genomfördes 1991 då också den svenska koldioxidskatten infördes (som gjort att oljan idag nästa är helt borta från värmesektorn). Och de klargöranden, om de olika blockens skatteväxlingsambitioner, som framkom i gårdagen miljödebatt förslår dock inte långt. Det behövs en grön skattereform i hela EU om det skall få en riktig effekt. Men det positiva är att vi nu har en parlamentarisk enighet om att skatt på arbete inte är smartare än t ex skatt på energi – utan tvärtom! Det är glädjande.

Jag är personligen mycket övertygad om att det är svårt att få en friskare planet om vi inte ändrar spelreglerna för företag och individer – alltså en vassare miljöpolitik.  Det måste bli lättare att göra miljöriktiga handlingar och dyrt att göra sådant som förstör miljön. Erfarenheten visar med all önskvärd tydlighet att det är det som ger effekt. Så har vi tagit bort freon i kylskåp, bly i bensinen och fosfat i tvättmedel. Och skall vi t ex få mer fisk i haven, schysstare och renare mat, minskade utsläpp av växthusgaser, bort miljögifterna och mer olika djur och växter på vårt gemensamma klot, så måste politiken förändras.  Det är nog alla partier idag eniga om vilket är oerhört glädjande för oss som i många år sagt att marknaden själv inte kommer att fixa detta.

Ändå vill inte alla partier tala om hur de faktiskt skall fixa miljön i praktiken och vilka konkreta åtgärder som är nödvändiga för att lösa problemen. Och när vi frågar om detta blir vi ibland anklagade för att vara partipolitiska. Men eftersom Naturskyddsföreningen är lösningsfokuserad, struntar jag i princip hur partierna vill lösa problemen. Presentera gärna bättre förslag än de vi ställer frågor om men bli konkreta så det går att utvärdera det arbetet och visa att dessa förslag ger den effekt som är nödvändig. Det är resultatet som räknas.

Och inför alla val är det viktigt mer produktinformation. Att gå igenom massa motioner, propositioner, förordningar m. m. orkar inte många individer göra själva. Därför gör Naturskyddsföreningen detta åt alla medborgare i Sverige. Men en del tycks tro att man är partipolitiskt obunden om man säger att alla partier har varit lika duktiga på att bedriva just miljöpolitik. Inget kan vara mer felaktigt och partiskt.

Och det är inte direkt förvånande att de partier som gjort minst är de som är de mest kritiska. Och givetvis kan inte en metod täcka in allting inom miljöområdet men jag tycker det är rimligt att följa upp det som partierna själva har lovat för fyra år sedan. Att följa upp vad partierna sagt och vad de faktiskt gjort i riksdagen inom flera viktiga miljöområden ger en tydlig indikator på partiernas miljöarbete och är en viktig princip så det inte blir politisk ”lönsamt” att lova runt och hålla tunt. Ett vallöfte är ett vallöfte och då är det vikigt att någon analyserar vad partierna faktiskt gjort under mandatperioden.

Men många bloggkommentarer tror jag missat vad vi gjort. Som icke partipolitisk natur- och miljöorganisation kan vi förstås inte rekommendera folk att rösta på ett speciellt parti men att inte våga analysera de olika partiernas miljöarbete i rädsla för att några partier blir ledsna och arga vore att svek mot det uppdrag som vi har av våra medlemmar. Det är ju också så att vår analys hjälper person som av olika skäl har sina grundvärderingar till höger, vänster och i mitten. Det finns bättre och sämre resultat i alla fälten och inom de nuvarande blocken och i nästa vecka kommer vi att presentera vad de olika partierna återigen lovar inför nästa mandatperiod.

Mitt hopp står till att denna debatt skall öka intresset för vårt gemensamma uppdrag att fixa en frisk och levande planet – därför är valet oerhört viktigt. Det är nu vi framför allt har chansen att påverka vilka dagliga konsumtionsval och investeringar vi alla kommer att göra de kommande fyra åren.

Undrar om Alliansen också menar att den indexuppräkning av koldioxidskatten som normalt sker varje år också skall upphöra? Under innevarande mandatperiod har den generella koldioxidskatten ökat med 7 öre vilket regeringen har fått beröm för även om det är en mycket måttlig höjning. Men skall nyttan av att bilparken blivit bränslesnålare, bland annat som en följd av miljöbilspremien vilket regeringen skall ha beröm för, inte skall ätas upp av ökad körning med ökade utsläpps som följd så får inte den faktiska milkostnaden sjunka över tid samtidigt som köpkraften i samhället ökar.

Skall drivmedelskostnaden per körd mil åtminstone inte bli billigare måste koldioxidskatten successivt höjas i takt med att bilarna blir snålare och smartare – annars blir det inga utsläppsminskningar av de miljöbilspremier som har erbjudits de som köper ny bil.

Subventioner till ny smart fordonsteknik kan vara befogat i vissa skeden men det klingar som sagt ihåligt om man låser grundbulten – koldioxidskatten – som gör utsläppen dyrare. Och när folk verkligen börjar köpa dessa smarta dyra bilar tas subventionen bort. Så gick det med den förra miljöbilspremien. Det skapar osäkra spelvillkor och ryckighet som ju ingen vill ha. Om man däremot har en koldioxidskatt skulle man kunna finansiera denna miljöbilspremie på ett hållbart sätt. Det skulle ge ökad trovärdighet. Eller varför inte göra som i Frankrike. Där höjer man inköpsskatten för de törstiga bilarna och sänker priset för de snålare bilarna. Då får man också en dubbel miljöeffekt på fordonsparkens utveckling.

Tyvärr. Ingen koldioxidskatt och 40 000 i bidrag till extremt snåla och relativt dyra bilar är ingen hållbar väg för att snabbt få fram en snålare bilflotta över hela linjen.

Miljöminister Andreas Carlgren (C) skriver att vi ”granskar idag om partierna tycker som” föreningen. Sofia Arkelsten, Moderaternas miljötalesperson, skriver att det är svårt att vara obunden ”när kraven mest handlar om exakta styrmedel eller subventioner.”

Det som båda glömmer är att det är partiernas egna politiska ambitionersom vi granskat. För  att ta ett exempel var det Folkpartiet självt, som 2006 bland annat ville:

• öka naturvårdsanslagen, men anslagen har tvärtom sänkts
• ta bort elcertifikaten för all vattenkraft, men tvärtom har man återinfört elcertifikat för småskalig vattenkraft
• lagstifta om bl.a. skadeståndsansvar för GMO, men det har inte skett
• förbjuda de miljögifterna TBBP-A och HBCDD, men tvärtom har miljögiftet dekaBDE legaliserats
• skärpa offentlig upphandling till miljöbästa kvartilen, men det har partiet inte gjort
• miljöpröva exportkrediter, men det har inte skett.

Den fulla listan på Folkpartiets steg tillbaka omfattar 12 punkter. På 3 punkter har partiet gått framåt. Centerpartiet har backat på 9 punkter och gått framåt på2, Kristdemokraterna: 7 bakåt, 2 framåt. Socialdemokraterna: 5 bakåt, 9 framåt. Moderaterna: 3 bakåt och 5 framåt, men partiet har klart lägst ambitioner. Miljöpartiet: 3 bakåt, men partiet har högst ambitioner. Vänsterpartiet: 3 bakåt.

Det är alltså partiernas egna ambitioner som i många fall inte uppfylls. Givetvis är det besvärligt nu, för de partier som backar mer än vad de går framåt. Då blir invändningarna ganska tomma.

Det är dags att lyfta upp miljöfrågan i valrörelsen!

Naturskyddsföreningen hoppas förstås att vår närvaro ska sätta avtryck, att många möten med politiker och olika opinionsbildare ska ge rejält med miljönytta i förlängningen.

Inför förra valet hade vi en stor scen och artister med oss. Vi fick stor uppmärksamhet och konkreta politiska resultat, bl a  i form av fosfatförbud i tvättmedel. Nu har vi mer blygsam scenografi, men innehållet i vårt arbete är minst lika angeläget. Vi diskuterar bland annat den biologiska mångfalden och urhokningen av naturvårdspolitiken, vi berättar om vilka klimatstyrmedel som väljarna och kommunerna vill ha – och vi slår ett slag för grönare mat som är bättre för klimat och miljö. Här finns hela vårt program.

Det är dags att på allvar lyfta in miljöfrågorna i valrörelsen. Också den politiska verkligheten har sina yttersta ramar i den natur vi alla är beroende av. Jag är säker på att väljarna längtar efter politik som vidgar perspektivet och lyfter blicken. Vi lever inte längre i ett litet avgränsat hörn av världen, vi lever i en värld där varor och pengar hela tiden rör sig över gränserna – liksom miljögifter och extremväder i klimatförändringens spår.

 Jag hoppas vi ses – och syns – i Visby!

Nu har Klimatkommissionär Conny Hildegaard och flera andra EU-länder  lärt sig av erfarenheterna och vill att EU skall minska utsläppen med 30 procent oberoende vad andra länder utanför EU gör. Men inte Sverige.

Det är milt sagt hårresande att Sverige nu ställer sig på samma sida som Polen, Italien m fl. Det är faktiskt helt ofattbart. Inte minst beroende på att det nu är mycket billigare, på grund av den ekonomiska krisen,  att nå dessa mål än det var innan Köpenhamn. Då drev Sverige paradoxalt nog  30 procents minskning på EU-nivå . Det fanns inget gehör för den ståndpunkten då. EU satte istället ett mål 20 procent.

Naturskyddsföreningen berömde då  regeringen Reinfeldt för att vara pådrivare för ett mål på 30 procent, men vad har hänt nu? Reinfeldt menar att man spelar bort korten om man inte villkorar de egna målen med att andra länder måste följa efter. Men den taktiken är prövad med känt resultat.

Nu måste EU ta ledarskapet och Sverige måste givetvis stötta de progressiva krafterna i EU.  Sveriges position är också ytterst märklig eftersom den till viss del begränsar Sveriges möjligheter att gå före på egen hand om inte EU följer efter.  Världen har ett skriande behov av ledarskap i klimatfrågan.  Många länder inom EU vill nu ta ett steg framåt! Vad gör Reinfeldt? Sätter käppar i hjulen!

En klimatmärkning skulle enligt många bedömare orsaka en förvirring bland konsumenterna. Ska vi ha ett märke för varje miljöproblem blir det omöjligt att välja. Tänk er en miljögiftsmärkning, en biologisk mångfaldsmärkning, en övergödningsmärkning etc. Det är därför det finns miljömärken som Krav, Svanen och Bra Miljöval vars kriterier är resultatet av en samlad bedömning av alla de olika miljöproblemen. Då blir det enklare för konsumenterna att välja!

Klimatcertifiering visar att man redovisar produktens klimatpåverkan, men det innebär inte med automatik att denna produkt är klimatbäst på marknaden på samma sätt som företag som är ISO-certifierade inte med automatik är de mest miljöanpassade.

Klimatcertifierade produkter kan också å ena sidan vara mer klimatsmarta än motsvarande Kravmärkta produkter, men kan å andra sidan använda mycket mer bekämpningsmedel istället. Det är ju inte ett klokt miljöval att öka mängden bekämpningsmedel för att minska utsläppen av växthusgaser. Givetvis måste ett bra klimatval också innebära att andra miljöproblem också minskar. Samhället kan inte vara så enögt att ett miljöproblem tillåts öka för att få ett annat problem att minska. Istället ska ju alla miljöproblem minska samtidigt, om än i lite olika takt.

Det är därför den som handlar bör leta efter miljömärkta produkter som exempelvis Krav som optimerar den totala miljönyttan, inklusive hälsa och djuretik. Men de nya fakta som tagits fram i arbetet med klimatcertifiering visar att Krav nu också måste höja klimatkraven på ekologiska produkter.

Läs mer om möten med björnar, vackra urskogar och skandalösa hyggen på Skogsbloggen, där Naturskyddsföreningens Malin Sahlin rapporterar direkt från fältet!

Noggrann inventering av svensk skog.

Vad göra? Ska hela världen sitta och vänta medan USA tar ”time out”? Givetvis inte, även om Sverige och EU valde att lägga dirigentpinnen i USA:s knä inför Köpenhamn. Men det blir ingen musik om inte dirigenten vill – därav floppen.

Det finns dock ingen tid att förlora och snarat går tiden ut för gällande Kyotoavtal. Det enda naturliga är förstås att förhandla med de länder som har skrivit på Kyotoavtalet och komma fram med skrivningar som USA kan hoppa på när deras tid är mogen. Därför måste EU upp på pulpeten igen och ta tag i taktpinnen. Men då duger det inte med att luras och inte vilja. Hur länge ska den samlade miljörörelsen och andra goda krafter tjata om att EU måste minska med 30 procent till 2020 istället för 20 procent som utlovat. Alla vet att det är nödvändigt för att klotet skall ha någon chans att komma under de två graders temperaturökning som alla anser vara en maxgräns som inte skall överskridas. EU- kommissionen har också visat att det är billigare att nå en minskning på 30 procent jämfört med förra gången de räknade på siffrorna.

I Bonn ska man försöka enas om vilket dokument som man kan fortsatta att förhandla om efter kuppen i Köpenhamn då USA lade fram de så kallade Köpenhamn-accordet som inte har någon formell koppling till FN alls. Och i bästa fall kan ett antal frågor diskuteras som inte bara är formalia som exempelvis hur regnskogen kan skyddas, hur industriländerna ska räkna kolsänkor i jord och skogsbruk samt finansieringsfrågan.

Den senare är nog den viktigaste för att öka förtroendet mellan nord och syd som idag är gränsen till obefintligt. Pengar på bordet är det viktigaste för utvecklingsländerna som inte bara har klimatet att tänka på men då funkar det inte med att luras som Sverige och andra länder gör. Det är skandal att Sverige som normalt brukar sköta sina åtaganden på ett korrekt sätt dubbelräknar de klimatpengar som ska finansiera den så kallade ”snabbstarten” på 30 miljarder till utvecklingsländerna. Sanningen är den att Sverige inte betalar ett enda öre mer än vad de skulle göra för att hålla tidigare löften om enprocentmålet i biståndet.  Alla så kallade nya pengar är alltså de gamla vanliga fast under ny rubrik!

Det är den här typen av trixande som gör att förtroendet i förhandlingarna eroderar och jag skäms som svensk att vi inte står vid vårt ord och betalar in de nya klimatpengarna som vi faktiskt lovat!