Miljöministerns bleka försvar av en grå politik
Idag visar vi på DN debatt och i vitboken ”Naturvårdspolitiken i Sverige 2006-2010” hur regeringen på punkt efter punkt har monterat ned naturvården i Sverige. Anslagen till naturreservat har sänkts, regelverk för naturskydd har luckrats upp, jakten på vargar och andra rovdjur har tilltagit och regeringen vill öka exploateringen av de svenska skogarna.
I sammanfattning har den gröna svenska politiken, som länge varit ett internationellt föredöme, blivit alt mer grå. Miljöminister Andreas Carlgren förnekar i vanlig ordning regeringens nedmontering.
I Ekot säger Carlgren att regeringen satsar på en naturvård med ökad delaktighet. Det är självfallet bra, men inget principiellt nytt och något som Naturskyddsföreningen har gett stöd åt under de snart tio år som den inriktningen har växt fram. Carlgren använder alltså lokalt inflytande som svepskäl i ett försök att grönmåla nedmonteringen. Två frågor att fundera på:
- Varför skulle lokalt delaktighet gynnas av kraftigt sänkta naturvårdsanslag? Eller omvänt – skulle lokal delaktighet missgynnas om anslagen ökar till de nivåer som myndigheterna visar att miljömålen kräver? Eller är det tvärtom så att alla de markägare som gör goda naturvårdsinsatser skulle tycka att det vore bra med ökade anslag, som kan hjälpa dem i arbetet?
- Varför skulle lokal delaktighet gynnas av att skogsbolag ska få 25 procent mer än marknadsvärdet på en skogsfastighet i ersättning när ett naturreservat bildas? Det är en sak att delar av det småskaliga privatskogsbruket kan få en sådan bonus men något helt annat att ge det till internationella jätteföretag. Varför skulle sådana subventioner, där skattepengar går till storföretag, gynna lokal delaktighet, när anslagen samtidigt inte höjs utan sänks, så att det blir mindre kvar till det småskaliga skogsbruket?
En annan del av Carlgrens försvar i Ekot rör strandskyddet. Han hävdar att regeringen tycker att ”man” ska sätta tryck i områden där exploateringstrycket är som hårdast. Vad syftar då ”man” på? Ja, inte är det på regeringen i alla fall, eftersom Carlgrens lagförslag inte skärper strandskyddet i skärgården utan tvärtom luckrar upp det. Det blir fler grunder för dispens vid de mest exploaterade stränderna i Sverige.
Det kan inte vara lätt för en miljöminister att spela stolt över den stora nedmontering som skett av naturvården. När grönt blir grått är det därför knappast konstigt att försvaret inte blir annat än blekt.







Pingback: Persilja, Naturskyddsföreningen! « Hans Åberg
Pingback: Grön politik som blev grå | Skogsnätverket.se – Naturskyddsföreningens skogsnätverk