Radioaktivt kärnavfall – Into Eternity

Mikael Karlsson skriver i NT-artikeln:
Det finns en föreställning om att det är svårt att ta sig ner i ett slutförvar på 500 meters djup. Men redan för flera hundra år sedan bedrevs gruvdrift på liknande djup.

Jo, men då fanns det något värdefullt att bryta. Se exempelvis Sala Silvergruva där man på 400 år tog sig ned 350 meter, och då fann man silver redan vid ytan vilket var en stark drivkraft för att ta sig ned djupare för att hitta mer. Granit lär inte bli någon bristvara i framtiden som kommer motivera att man söker sig ned på sådana djup.

Och om man har det tekniska kunnandet att ”se” att det finns något annat på 500 meters djup så har man också kunskapen att detta andra är starkt radioaktivt och kräver speciell hantering om man nu skulle vilja ta upp det.
Om man har det tekniska kunnandet (och viljan) att göra kärnvapen av det plutonium som finns i slutförvaret så väljer man, precis som idag, att tillverka det på enklare sätt än att använda utbränt kärnbränsle.

Djupa borrhål är intressanta alternativ till KBS-3, men man bör vara ärlig och nämna att också den metoden har tekniska utmaningar som behöver lösas. Om man är intresserad av en lösning vill säga.

Hursomhelst är det positivt att representanter för både SNF och SKB finner Eternity vara intressant, det är viktiga frågor som behöver diskuteras.