Louise Wileen Bjarke

Jag jobbar som presschef på Naturskyddsföreningen sedan årsskiftet 2010-2011. Egentligen är jag helt nöjd med att få vara ute i naturen utan att veta exakt vilka fåglar och växter det är jag ser men inspirerad av mina nya kolleger på Naturskyddsföreningen har jag nu så sakteliga börjat fylla igen kunskapsluckorna.

I grunden är jag journalist som tidigare alltid jobbat med nyheter. Efter en konsert på Konserthuset i Stockholm en kall vårkväll förra året gick jag hemåt längs Drottninggatan.  Jag kände inte igen mig längre i min stad: tiggare från olika länder låg på gamla kartongbitar och stirrade tomt framför sig, en frusen äldre man stod med plakat på magen för att locka folk till någon öde sylta. 

Jag bestämde mig för att jag ville inte bara hålla på och rapportera om världens eländen. Jag ville vara med och förändra den, ja varför inte: rädda den.  Samma kväll googlade jag lediga jobb hos alla  världsförbättrande organisationer jag kunde komma på och fyllde till sist i en ansökan hos Stockholms stad om att få jobba som rösträknare i riksdagsvalet. Det kanske inte räddar världen att sitta den tredje söndagen i september vart fjärde år mellan kl 8 -20 och ta emot folkets röster men det var i alla fall något slags insats som befolkningen i många länder fortfarande bara kan drömma om.

Sedan fick jag jobb på Naturskyddsföreningen. Här jobbar många kunniga människor för att förändra. Ensam kan jag inte rädda världen, men jag är i alla fall en pusselbit i en organisation som gör sitt bästa för att göra det.