Mycket står på spel i klimatfrågan

Nyss hemkommen från bokmässan i Göteborg känner jag en ökad motivation för att mobilisera i klimatfrågan. Det känns än viktigare nu när finanskrisen försöker få oss att bara titta genom de närsynta glasögonen och fokusera på de kortsiktiga frågorna. Och vid ett möte med Andreas Carlgren i förra veckan förstärktes bilden – han berättade att det hade blivit mycket svårare att få EU att bedriva en egen ambitiös klimatpolitik och offensivt driva de internationella klimatförhandlingarna framåt.

Det är mycket som står på spel den närmaste tiden. Först vår egen klimatproposition som ska se dagens ljus i december, och sedan FN:s stora klimatmöte i Köpenhamn i december året därpå. Mitt i alltihop känns det trots allt mycket inspirerande att se hur många underskrifter för vårt gemensamma klimatupprop som Svenska Kyrkan har samlat ihop i sin monter under mässan och som under söndagen backades upp av naturskyddsföreningsfolk från Göteborg. Jag märkte själv vilket gensvar det gav när man frågade om underskrifter för en tuffare klimatpolitik. Många kom också med uppmuntrande tack och gladdes över Naturskyddsföreningens röst i debatten.

När det gäller finanskrisen vet jag inte om man skall skratta eller gråta. När den amerikanska kongressen nu hostar upp ca 700 miljarder dollar för att klara finanskrisen är det ungefär lika mycket pengar som nu skulle behövas för att vända de globala utsläppsökningarna till utsläppsminskningar. Det är sju gånger hela världens bistånd till utvecklingsländerna!

Det glädjande är att pengar tycks finnas när politikerna bara bestämmer sig. Och det är nog tyvärr så att vi behöver samma typ av krisbild för klimatet som fanns efter 11 september eller som nuvarande finanskris förmedlar för att få politikerna att bli så handlingskraftiga och ta fram den stora plånboken. Det tragiska är att den bilden och verkligheten redan finns, men den har inte blivit presenterad så att folk i t ex USA känner den in på bara kroppen. En stor skillnad är dock att medan pengarna från Bush mest fyller upp bankernas svarta hål, så skulle 700 miljarder dollar till stora investeringar i klimatsmart teknik i USA och i utvecklingsländerna sätta fart på de hjul som idag inte snurrar och framför allt inte snurrar i rätt färdriktning.

Det som behövs nu är ökade privata och kollektiva investeringar för att skapa drägliga förutsättningar för nuvarande och nästa generation. Investering innebär att man skjuter upp viss konsumtion nu till förmån för annan konsumtion i långsiktigt smarta lösningar som ger god frukt några år senare (i vissa fall omedelbart). Och det är väl kärnfrågan i hela klimatproblematiken – närsynt egoism nu eller solidaritet med nästa generation. Fast för min del tror jag att folk alltmer förstår och känner det djupt tillfredsställande att lämna över en ”hyfsad” värld (bättre är för magstarkt att påstå) till sina barn. Jag tror i alla fall att många skulle kunna njuta av klimatpolitiken om vi får till politiska beslut som gör att vi ”räddar klotet” tillsammans och på en och samma gång i en gemensam global klimataktion – då sammanfaller de egoistiska drivkrafterna med solidariteten. Det är mitt hopp