Spelar Sverige fult på bortaplan?

Internationella förhandlingar tycks locka fram det mest primitiva hos människor och nationalstater. Nu förhandlas EU:s energipaket och EU-kommissionens hyfsade paket vattnas ur dag för dag. Samtidigt kör de internationella klimatförhandlingarna i Poznan igång den 1 december. Det är oerhört viktigt att EU kan komma till Poznan med ett gediget energipaket som visar att EU återigen tar på sig ledartröjan i de globala klimatförhandlingarna. De olika ländernas ”landslag” inom EU och FN tycks dock vara fokuserade på att vinna klimatmatchen genom att få andra länder att ta ansvar och göra så lite som möjligt själv.

Detta synsätt håller på att paralysera EU och gör att FN:s klimatförhandlingar står och stampar. Sverige driver frågan om ett högre klimatmål och auktionering av utsläppsrätter i EU, vilket är bra.

Men vi är också påhejare av att göra allt mindre på hemmaplan. Ett förslag går ut på att hela 65 procent av utsläppsminskningar får göras i utvecklingsländerna (som inte ens har ett eget utsläppstak) och Sverige kan tydligen tänka sig att göra ännu större andel på bortaplan samtidigt som man sänker kontrollen av att dessa klimatprojekt i utvecklingsländerna. Det innebär att det är ytterst osäkert om dessa klimatinvesteringar i praktiken sänker utsläppen eftersom dessa klimatinvesteringar (så kallade CDM-projekt) byts ut mot att minska utsläppen på hemmaplan.

Detta ställningstagande är ett principiellt avsteg från det som Sverige har skrivit under i Kyotoavtalet, nämligen att industriländerna i huvudsak skall göra sina utsläppsminskningarna på hemma plan.

Det är mycket märkligt att Sverige och EU odlar bilden av att det är så kostsamt att göra ytterligare utsläppsminskningar på hemmaplan. För när man gör besök i den praktiska verkligheten tycks det finnas gigantiska volymer av billig klimatpolitik. Louise Trygg, forskare på Linköpings universitet, har på ett mycket konkret sätt visat i sin doktorsavhandling att de flesta företag kan minska sin energianvändning med 40 procent med mycket stor lönsamhet. Och vem tror att det är en stor samhällskostnad om vi t.ex. inför mer differentierade fordons- och inköpsskatter så att konsumenterna väljer mer bränslesnåla fordon eller att fler väljer att åka tåg istället för bil och flyg? Jo, de samhällsekonomiska modellerna som finansdepartementet använder. De svenska förhandlarnas verklighetsuppfattning bygger på ekonomiska datamodeller som inte räknar med ändrade värderingar, människors ökade betalningsvilja för klimatsmart teknik eller att ny teknik utvecklas. Med sådana låsningar i modellen blir de egna kostnaderna överdrivna och de kommersiella möjligheterna, som de flesta tag börjar upptäcka, bortblåsta.

Låt oss lämna det tjuriga förhandlingsspelet och erkänna att det är samhällsekonomiskt lönsamt att bli mindre oljeberoende och att nyttja energin effektivare. Ett sådant synsätt löser inte bara de låsta förhandlingarna i EU och FN utan utvecklar också en ny exportindustri i Sverige och EU. Världen skriker efter klimatsmart teknik. Och hur vi än vänder och vrider på klimatfrågan så måste vi till sist minska våra egna utsläpp och ingen har ännu visat att det skulle vara kostnadseffektivt att göra stora utsläppsminskningar under kort tid senare – tvärtom. Det är dags att dra upp huvudet ur sanden och ändra förhandlingstaktik!