CDM-projekt, en dålig kompromiss med två olika intressen?

Vetenskapsradion har dragit igång en spännande programserie där vi som lyssnare kan vara med och påverka programmens innehåll. Programmet heter Klotet (gå in på deras hemsida och gör inlägg!). Igår tog programmet upp den viktiga frågan om hur de klimatprojekt som genomförs i utvecklingsländer istället för att minska utsläppen i EU, så kallade CDM-projekt, påverkar utsläppen och utvecklingen i länderna. 

Reportagen visar hur svårt det är med tekniköverförning. Klassiska biståndsprojekt är svårt men CDM-projekt är än värre. Detta snabbspår saknar ofta lokal förankring och genomgår inte samma dialog om vad som faktiskt efterfrågas från mottagarländernas sida, vilket är regel när det handlar om vanliga biståndsprojekt. Vattenkraftsprojekt i Kina med stora folkomflyttningar som följd visar på problemet. Det blir inte lättare när de som berörs förstår att dammen byggs för att de som bor i EU inte vill minska sina egna utsläpp.

Ett annat problem är att själva klimatnyttan är svag när EU i detta fall söker efter de billigaste åtgärderna som i flera fall skulle vara lönsamma att göra ändå. Samma problem uppstår i vårt land när regeringen går ut med att det kommer att finnas bidrag till värmepumpar om några månader. Vad händer? Marknaden tvärdör och alla väntar på att få del av subventionen även om man tänkt investera ändå. Denna ineffektivitet med subventioner kan ändå vara acceptabel i många fall men problemet med CDM är att det också innebär att vi låter bli att minska utsläppen på hemmaplan i tron på att något extra faktiskt görs på annat håll. Ett annat problem är att våra pengar går till att förlänga det fossila samhället i dessa länder istället för att bidra med ett teknikskifte. 17 procent av våra pengar går till att effektivisera fossila anläggningar istället för att ta språnget till den hållbara tekniken direkt. 

CDM-projekten är en ”tullipanaros” och en dålig kompromiss med två olika intressen. De fattiga vill ha teknik och vi vill komma undan billigt. Mixen blir i praktiken att de fattiga i många fall får ohållbar teknik som inte har landat i en samlad landstrategi och samtidigt som det skjuter våra omställningskostnader på framtiden. Det leder också till att utsläppen inte minskar så mycket som siffrorna visar. Följer vi utvecklingsländernas rekommendationer om att istället göra vår egen hemläxa samtidigt som vi satsar pengar i rena teknikfonder (som inte ingår i handeln med utsläpp) blir det bättre för båda parter. Sannolikt hittar vi då de billigare minskningarna i EU som t.ex. i Rumänien och Bulgarien och de fattiga länderna får den teknik de vill ha. Vi får hoppas att Energikommissionens rapport i slutet av januari styr upp användningen av CDM projekten som nu är på väg att skena iväg. Ryktet säger det…