Ett skambud från EU

I går var jag med i Studio Ett i  P1. Ämnet för dagen var EU:s förslag om hur mycket pengar som EU är beredd att satsa för att bland annat minska utsläppen av växthusgaser i utvecklingsländerna. Som alltid går tiden så extremt fort i studion och man undrar vad som gick fram av det man sa. Carl Bildt var med på telefon. Kul att han också nu engagerar sig i klimatförhandlingarna – de behövs allt stöd som går att få. Carl försvarade EU-kommissionen med att EU åtminstone är bättre än de flesta andra. Ja allt är ju relativt, men problemet är att EU:s förslag ändå är helt otillräckligt för att skapa det förtroende som idag inte finns mellan utvecklings- och industriländer. Ska den pågående förlamningen i förhandlingen brytas krävs det tvärtom förslag som överraskar positivt.

Jag tolkar gårdagens EU-förslag som ett ”skambud ” som i värsta fall spär på misstroendet från utvecklingsländerna. Det är så frustrerande att betrakta de pågående förhandlingarna med vetskap om att vi alla tillsammans måste minska utsläppen med 90 % till 2050 för att ha en hyfsad chans att begränsa temperaturminskningen till maximalt två grader. Men länderna agerar så kortsiktigt och egoistiskt att vi alla riskerar att bli förlorare. Det svårt att få ländernas regeringar att bli mer solidariska. Däremot borde det kanske gå att övertyga dem om att de inte ens är riktigt egoistiska! Sverige och andra goda exempel visar på ett tydligt sätt att det inte blir lägre välfärd om man använder energin effektivare och samtidigt blir mindre oljeberoende. Alla länder har det inte så lätt men tron på att ökade utsläpp av växthusgaser ger ökad välfärd gäller inte längre. Vi måste givetvis också odla vår solidaritet för att stötta utvecklingsländerna som ska klara både fattigdomsbekämpning och teknikskifte.

Det var det som inte fanns i gårdagens EU-förslag. Nu hade EU världens chans att komma med ett fett bud. Inom FN ha man tala om att det behövs ca 500 mrd dollar årligen för att kunna sjösätta en global Marshallplan. EU:s bud på egna pengar från regeringarna var 2-15 miljarder euro! Det som skulle vara grundbulten för att få till ett teknikskifte i syd, anpassningsåtgärder för att klara de klimatförändringar som redan pågår och skydd av regnskog, blev en tummetott! Istället skulle de fattiga länderna betala det mesta själv och resten skulle komma från utsläppshandeln. Summa summarum 100 miljarder euro om ni hänger med i alla siffror. Men i detta ingår en del dubbelräkning. Regeringarnas nya klimatsatsningar skall också få klassas som bistånd. Så där blev u-länderna snuvade på det tidigare utlovade biståndet. Och att det i framtiden kan komma pengar från Sverige inom ramen för utsläppshandeln innebär ju inte att utsläppen minskar, utan är ett nollsummespel där minskningarna i dessa länder byts ut mot ökningar hos oss.

Sist men inte minst fanns det inget i EU:s förslag om en tydlig och stabil global skatt som kan dra in de små summorna som EU och andra regeringar skall betala utvecklingsländerna. Det hade ju varit toppen om EU hade förordat en global koldioxidskatt för de verksamheter som idag inte betalar någon koldioxidskatt alls – flyget och sjöfarten. Då skulle man kunna slå två flugor i en smäll – intäkter och minskade utsläpp!

Undrar vad Carl Bildt tycker om det?