Feed-in-tariff ger dubbel vinst

I måndags höll Naturskyddsföreningen det femte ”knäckfrågeseminariet” inför  klimatmötet i Köpenhamn.

Vi håller till på Kulturhuset i Stockholm och det var välbesökt som vanligt. Kanske inte så konstigt med tanke på att vi fick ut vårt budskap på DN-debatt samma morgon. Men framför allt tror jag att det är själva klimatförslaget som folk vill höra mer av. I kontrast till mycket annat i klimatdebatten hade artikeln i DN ett konstruktivt och praktiskt förslag för att lösa flera problem på en och samma gång. Det är nödvändigt. Vi har helt enkelt inte råd att lösa ett problem i taget. Skall vi få enighet om olika globala åtgärdsförslag måste olika länder se fördelar även för egen del.

Ett garantipris för förnybar el i utvecklingsländer är ett sådant gott exempel. Det sätter en rejäl skjuts på investeringar av förnybar el i områden som idag helt saknar el. Det skapar en genväg till utveckling för de 2 miljarder människor som sitter fast i fattigdom. Den stora efterfrågan på t ex solceller gör att priserna på nya solceller sjunker och att inkomsterna i landet samtidigt ökar. Dessutom sätter det fart på hjulen i industriländerna som får leverera delar av dessa anläggningar. Klimatkris, fattigdomskris och den ekonomiska krisen dras alla åt rätt håll i denna Marshallplan för klotet.

Metoden, att ge producenterna högt garantipris och konsumenterna ”vanligt” pris, är extremt effektiv om man snabbt skall få till stånd en ökad produktion av vad det än må vara. Det var det som satte fart på livsmedelsproduktionen i Sverige och många andra länder under 50-60 talet. Bönderna fick bra betalt för sin produktion men maten blev inte dyrare. Mellanskillnaden betalades av skattebetalarna. I Förslaget om feed-in tariff på förnybar el i fattiga länder betalar industriländerna skillnaden. Och de bästa av allt, utbetalningen äger inte rum förrän elen levereras viket minimerar korruption och att pengarna går till svarta hål. Feed-in systemet är bara en ”barnmorska” för ny och lokalt producerad förnybar elproduktion. Garantipriset sjunker i takt med att tekniken blir billigare och inkomsterna i landet ökar vilket för att systemet är bort efter 10 år.

Iden är som sagt kraftfull och har en bra fördelningsprofil. Problemet är att hitta finansiering från industriländerna vilket ju är en av knäckfrågorna i förhandlingarna just nu. FN talar om att det behövs 500 mrd dollar per år (vilket är vad Irakkriget har kostat så här långt). En global feed-in tariff för förnybar el i utvecklingsländerna beräknas kosta ca 100miljarder dollar utslaget på 10 år

Hoppas att EU nu anammar detta konkreta förslag