Kavla upp ärmarna, Reinfeldt!

Klimatförhandlingarna har varit i fokus den gångna helgen.  Idag fortsätter de i Barcelona. Ministermötet i EU lyckades undvika ett rejält bakslag men kunde tyvärr inte leverera de tydliga skärpningar som behövs för att bryta förlamningen i klimatförhandlingarna.

Det är bra att EU nu talar om 80-95 procent utsläppsminskning till 2050 men tyvärr drar EU:s ledare inte den självklara slutsatsen att målet till 2020 då också måste skärpas. Det är lätt att vara radikal när man själv inte längre har ansvar men det är målet till 2020 som är huvudfrågan i Köpenhamn. EU vill begränsa den totala temperaturökningen till två grader, vilket innebär att ett antal dramatiska förändringar som till exempel  blekning av korallreven accepteras. Men framförallt är detta mål inte trovärdigt om EU inte höjer de egna ambitionerna i form av utsläppsminskningar och resursöverföring till utvecklingsländerna. De globala utsläppen måste börja minska om bara några år och då krävs det både gigantiska resursöverföringar och högre ambitioner på hemmaplan. Utsläppsminskningar på minst 40 procent till 2020 är minimum för industriländerna om det ska finnas någon rimlig chans att begränsa temperaturökningen till mindre än 2 grader globalt. (EU:s högsta bud hittills är 30 procent om andra länder hänger på…)

Reinfeldt och EU:s övriga ledare är stolta för att de nu är eniga om att det behövs 100 miljarder euro per år till utvecklingsländerna 2020. Det är för lite pengar och problemet förstärks av att det inte handlar om 100 miljarder nya pengar. EU räknar in de pengar som de fattiga länderna själv satsar och de pengar som ingår i utsläppshandeln,  vilket bara innebär att pengarna investeras i syd i stället för hos oss vilket inte leder till att utsläppen minskningar totalt sett, utan bara byter geografisk plats. Så för EU:s del handlar det endast om att lägga upp ca 7 till 15 miljarder euro med nya pengar som gör skillnad.

Och löften om nya pengar – utan att visa på tydliga och säkra finansieringskällor – stärker inte heller förtroendekapitalet mellan nord och syd. Hur många gånger har inte den rika världen lovat stora pengar till fattiga länder som aldrig har betalats ut? Se bara på det internationella biståndsmålet som bara Sverige och några få andra länder lever upp till samtidigt som flera länder har mage att vilja räkna in dessa biståndspengar en gång till under ”klimatpaketet”. Pengarna blir inte fler bara för att de dubbelräknas.

Nej,  löften utan en tydligt ny global skattebas imponerar inte på förhandlarna. Därför är det mycket olyckligt att inte EU hårdare driver denna fråga för att skapa mer substans och trovärdighet  bakom de redan mycket låga siffrorna.

Enligt FN behövs det 500 miljarder dollar per år för att klara anpassningsåtgärder, teknikskifte och skydd av regnskog och det finns dess bättre konkreta förslag på nya intäktskällor. En global koldioxidskatt på sjöfart och flyg är en perfekt idé och Norge har ett kompletterande förslag som innebär att viss mängd utsläppsrätter auktioneras ut för att finansiera tekniköverföring och anpassningsåtgärder i fattiga länder. När EU inte själv kan klara av det ekonomiska fördelningsansvaret inom EU-familjen blir det inte lättare för EU att driva linjen om att länder som Indien med flera måste vara med och betala.

EU och Reinfeldt måste nu ta på sig en tydligare ledarroll  i väntan på Obama och EU:s förslag om att industriländerna trots allt skall satsa 7-12 miljarder i ett tidigt paket fram till 2013 är ett sådant gott exempel.

Reinfeldt måste nu lämna den pessimistiska inställningen och med all kraft stå upp för att det måste till ett ambitiöst avtal i Köpenhamn. Det momentum som nu finns är svårt att återupprepa. Man vinner inte matchen om man ger upp i omklädningsrummet! Kom igen nu, Reinfeldt!