Sverige utsågs till ”Dagens fossil”

Igår fick Sverige den negativa utmärkelsen ”Dagens fossil” under de pågående klimatförhandlingarna i Köpenhamn. De fick dela skammen och andraplatsen tillsammans med Finland och Österrike för att dessa tre skogsländer driver frågan om kolsänkor (som jag skrev om i denna blogg i lördags) på ett sätt som bara gynnar dem själva. Högst upp på denna ”skamlista” placerades alla industriländer för att de inte har lagt tillräckligt långtgående förslag när det gäller utsläppsminskningar till 2020. Varje dag under klimatförhandlingarna utser den samlade miljörörelsen vilket land eller länder som ”förtjänar” denna negativa utmärkelse. Allt för att öka trycket på länder som driver en för klimatet dålig linje. Det visar att miljörörelsen har koll på vad de olika ländernas förhandlare driver för ståndpunkter i de annars så slutna förhandlingarna. Den negativa uppmärksamheten brukar ge effekt.

Och visst förtjänar industriländerna att hängas ut. Det är de som har huvudansvaret att gå före enligt Kyotoavtalet och många länder har inte gjort sin hemläxa och tycks inte kompensera detta misslyckande med att nu sikta på högre mål och ambitioner. Industriländerna måste lova minus 40 procents minskning till 2020 om vi skall ha en rimlig chans att begränsa temperaturökningen till två grader och att utvecklingsländerna inte tvingas panikbromsa sina utsläpp vilket skulle förvärra deras redan mycket svåra situation.

Men det kanske inte är så konstigt att det går så trögt om man hör på Andreas Carlgrens argumentation. EU har ju sagt att de kan tänkas höja budet från 20 till 30 procent till 2020 om andra länder också visar högre ambitioner. Och många länder har höjt sina bud den sista tiden men EU sitter tyst i båten. På rak fråga till miljöministern om varför inte EU nu höjer sitt bud för att bryta den pågående förlamningen och skapa ett ökat tryck på de andra länderna svarar han: Om vi skulle höja budet skulle våra minskningar ätas upp av Kinas utsläpp på två år. Logiken tycks vara att om EU springer snabbare börjar andra länder dra ner på tempot och jogga! Utgångspunkten tycks vara ett nollsummespel där alla länder vill få andra att göra något medan man själv vill komma undan. Med det synsättet är det förstås inte förvånande att så många ligger kvar i startblocken. Det naturliga är ju att om någon går in och höjer tempot så följer de andra med i en positiv rörelse framåt. EU:s första bud om 20 procent gav en liten sådan effekt. Nu är det dags för den andra raketen: att EU lovar 30 procent till 2020. Det finns inget att vänta på, för att under slutet av förhandlingen acceptera 40 procent. Då kommer nog också Obama att dras med…