Vad väntar EU på?

Tidig morgon. Kön var bara 1 timme idag. Enligt regeringens rådgivare avgörs det redan idag om förhandlingen brakar ihop eller ej. För när miljöministrarna har förhandlat klart är det i princip omöjligt för ca 130 stats- och regeringscheferna som kommer på torsdag och fredag att sy ihop något avtal.

Och något artigt slutdokument med vackra ord är i så fall bara beviset på ett misslyckande. Det måste fram siffror på pengar och utsläppsminskningar.

Annars är förhandlingstemperaturen något högre igår än i måndags. Afrikas protest genom att lämna mötet i måndags tycks ha gett effekt. Det som gör att hoppet trots allt lever är att det nu diskuteras att ta fram två avtal istället för ett. Ett rejält bakslag för Sverige och EU som satsat allt sitt krut på att tvinga fram ett avtal för alla länder. Tanken var vettig men enligt många bedömare var det dömt att misslyckas. Om förhandlingarna kollapsar vilar ett mycket tungt ansvar på Sverige och EU på att de har hållit fast vid ett förhandlingsspår (Single treaty)  alldeles för länge.

USA kan inte skriva på en förlängning av Kyotoavtalet och utvecklingsländerna (G77) kan bara vara kvar i förhandlingen om Kyotoavtalet är kvar. Därför behövs det två olika avtal. Den enda vägen tycks nu vara att fortsätta med Kyotoavtalet och samtidigt göra ett annat avtal (hängavtal) under klimatkonventionen. I detta avtal skulle USA lägga in sina utsläppsminskningar och Kina (kanske också Indien och några fler utvecklingsländer) lägga in hur många procent klimateffektivare deras ekonomi kommer att vara 2020. Poängen är att hantera dessa största utsläppsländerna på samma sätt.  Det också värt att notera att enligt planen från Bali skulle industriländerna minska med 25-40% till 2020. De ligger just nu på 18 procent om man summerar löftena. Utvecklingsländerna skulle enligt samma plan effektivisera sin ekonom med 15-30 procent och de ligger idag på ca 15% enligt de underlag som har presenterats. Så görs det några genombrott de timmar som är kvar är det inte omöjligt att de kan följa vad de lovade i klimatförhandlingen i Bali.

Igår hade vi möte med Reinfeldts rådgivare Lars-Erik Liljelund och flera i förhandlingsdelegationen.  På eftermiddagen mötte vi miljöminister Andreas Carlgren tillsammans med andra miljöorganisationer. Bilderna varierar något när det gäller om och när EU skall höja sitt bud och lova en utsläppsminskning på 30 % till 2020. Enligt Carlgren kommer EU säga detta mycket snart medan Liljelund pekar på att spänningarna i EU fortfarande är mycket stora.

Det är ju helt otroligt att EU inte höjer till 30 % omgående så att temperaturen i förhandlingarna höjs. Vad väntar man på? Det inte många timmar kvar!  När man vet att dessa utsläppsminskningar i allt västentligt är lönsamma att genomföra blir taktiken än mer bisarr.

Idag kommer Reinfeldt hit för att ha några strategiska samtal. En icke vågad gissning är det möten med USA, Kina och i bästa fall utvecklingsländerna. Han måste prioritera dialogen med utvecklingsländerna för just nu ser de för lite nytta för egen del och har därför inget intresse av att skriva på. EU och Sverige får också kritik för att de nonchalerar utvecklingsländernas krav och inte skapar det förtroendekapital som alla internationella förhandlingar vilar på. Att Danmark som värdland också provocerat utvecklingsländerna gör ju inte saken bättre.

Det viktigaste på kort sikt för utvecklingsländerna är att det läggs upp mer pengar på bordet så att de kan lösa klimatfrågan och fattigdomsbekämpningen på en och samma gång. Enligt rykten har Obama med sig en sådan penningpåse.  Han måste ju komma med något – här räcker det inte med god retorik.