Kris!

Vaknade av ett chockbesked i morse. Danskarna slänger in handduken! Citatet av statsminister Rasmussen stod i en dansk tidning. Som tur är har det danska ordförandeskapet nu dementerat uppgiften men citatet är sannolikt ett rop på hjälp i ett oerhört svårt läge. Jag hade många kontakter med Reinfeldts rådgivare och delar av den svenska förhandlingsdelegationen i går kväll och alla var i går riktigt uppgivna. Miljöministrarna var på plats men många förhandlingsmöten ställdes in.

Att få till konkreta siffror om pengar och utsläppsminskningar som gäller för 2020 ser ut att rinna ut i sanden i takt med den lilla tid som är kvar. Vackra deklarationer på lång sikt är ju politiker rätt duktiga på att producera, och något i den stilen fixar de nog till, men det är målen på kort sikt som visar om de vackra målen på lång ska ha någon betydelse.

Just nu verkar alla förhandlare och rådgivare rätt förvirrade och ingen ser hur denna kris skall lösas. En tröst är dock att förhandlingsmaskineriet nu är igång i kontrast till gårdagens förlamning.

Hoppet med stort H står fortfarande till frälsaren Obama men några konkreta bud från USA lyser med sin frånvaro. Och är det något som tål att upprepas så är det kritiken av USA. Det är USA som ytterst har det största ansvaret om det blir ett haveri i Köpenhamn. Det är skamligt att världens rikaste land och största utsläppare (per person) inte kommer med konstruktiva förslag. Idag kommer Hillary Clinton och enligt rykten är USA ”intresserade av att diskutera en gemensam strategi för att få fram 100 miljarder dollar per år”. Konkretare än så är det inte.

Annars tycks mycket av taktiken nu gå ut på att hitta en syndabock. Och Sverige och EU har bestämt sig. Det är G77 (utvecklingsländerna) som har sabbat mötet. Den bild som förmedlas är att de antingen är internt splittrade eller att de helt enkelt inte vill ha ett avtal. Den synen på G77 är symptomatisk och snarare ett tecken på att Sverige och EU inte förstår hur man skall lägga upp en process och strategi där G77 känner att deras krav tas på allvar. Mönstret från andra internationella förhandlingar känns igen. EU och USA sätter utvecklingsländerna under så högt tryck att de skriver på. Det känns inte minst igen från WTO-förhandlingarna och erfarenheterna från den processen avskräcker. Att WTO-förhandlingarna har gått i stå kan man stå ut med men att tappa kontrollen över klimatförändringarna är oacceptabelt. Det är dags att ändra taktik. Och kanske är det den största lärdomen från detta möte. Däremot inte sagt att det inte bör sättas krav på t ex Kina men det går inte att börja i den änden. EU och inte minst USA måste lägga feta bud både när det gäller pengar och utsläppsminskningar först, innan det går att ställa tuffa klimatkrav även på Kina.

Industriländerna har ätit förrätt, middag och efterrätt och när kaffet kommer skall alla helt plötsligt dela på hela räkningen. Den logiken funkar inte. Inte speciellt svårt att förstå eller hur?