Bra Maud – gör det med effektivisering också!

På DN debatt idag bekräftar näringsminister Maud Olofsson (C) att regeringen ska höja kvotplikten för förnybar energi från 17 TWh till 25 TWh timmar till 2020. Det är bra, men för lite. Det innebär i praktiken att regeringen beställer 25 TWh timmar förnybar el till 2020. Det är lika mycket som cirka 50 procent av den el som svenska kärnkraften levererade under 2009. På detta sätt tillförs ny el först, innan reaktorerna successivt avvecklas. Viket lugnar alla som är rädda för energibrist vid avveckling. Ja, för jag tror inte att det kommer att byggas ny kärnkraft i Sverige av krasst ekonomiska skäl.

Vad är det som har hänt efter år av snack? Nu byggs det ny förnybar kraftproduktion i en hyfsad takt; 9 TWh på bara några år. Svaret är elcertifikatsystemet! (feed in-tariffer är än mer effektivt men detta är gott nog) Det ger relativt säkra extra intäkter för dem som investerar i förnybar kraftproduktion.

Metoden är ganska enkel. Viss typ av elproduktion ger rätt till vissa värdepapper, så kallade elcertifikat (De innehåller visserligen några problematiska områden: Torv är ett fossilt bränsle och borde förstås inte godkännas som förnybart och vattenkraften borde begränsas till enbart effektiviseringsåtgärder, och inte mer ny vattenkraft). Men eftersom elleverantörerna nu måste visa upp 25 TWh elcertifikatspapper till 2020 (annars får de betala böter) finns det en efterfrågan och ett ekonomiskt värde på dessa papper. Så en vindkraftsproducent får då två inkomster; den ena är betalning för leverans av el. Den andra är försäljning av elcertifikatspapper som idag ger ca 20 öre extra för varje producerad KWh. Det senare är då ett ekonomiskt bidrag som inte utbetalas av finansdepartementet, utan en kostnad för elcertifikatsinköpen som elleverantörerna lägger ut på hushållens elpriser.

Så om vi nu fått till ett hyfsat system för att få fart på tillförseln av biokraft och vindkraft , så är det bara att använda samma system på nästa stora problem – bristen på energieffektivisering. Vilket ju är den stora potentialen i energiomställningen.

Maud Olofsson nämner också bristen på energieffektivisering i sin artikel men erbjuder inte samma skarpa styrmedel som för tillförsel av ny el. Men det är bara att kopiera systemet – fast tvärtom. Låter enkelt, va?

Tricket är att regeringen i likhet med elcertifikatsystemet beställer en viss mängd energieffektivisering (”negawatt” ) till 2020. Och på motsvarande sätt får de som gör energieffektiviseringsåtgärder ett värdepapper på det KWh som de har plockat bort. På så vis får de också två inkomster; den ena är förtjänsten av minskad energianvändning den andra är försäljning av certifikatpapper (så kallat vita certifikat). Och då är det upp till regeringen att bestämma sig för vilken typ av investeringar som också ger rätt till certifikat. Det kan t ex vara byte till energismarta fönster, vägg och takisolering, energismarta fläktar, ventilation mm. I detta fall handlar det inte bara om el, utan effektiviseringen gäller all energianvändning.

Poängen med att också införa certfikatmetoden även när det gäller effektivisering är följande:

• Regeringen beställer en viss mängd energieffektivisering genom att bestämma hur mycket vita certifikat som t ex energileverantörerna som kollektiv måste visa upp för att slippa böter. Det innebär att energieffektivisering inte längre är fromma förhoppningar utan en konkret beställning som går att lita på.
• Det andra intressanta är att det bildas ett marknadspris på dessa vita certifikatpapper som återspeglar hur mycket det ”kostar” att genomföra de föreslagna effektiviseringsåtgärderna. Då går det att jämföra hur mycket billigare det är med energieffektivisering (”vita certifikat”) än att öka tillförseln av ny förnybar el (elcertifikat)

Så Maud, ta chansen och inför vita certifikat så fort du bara kan så vi även får fart på energieffektiviseringen i det här landet – det vinner både miljön och plånboken på!