Sverige blåser utvecklingsländerna på klimatpengar!

Idag börjar FN:s klimatmöte i Bonn. Enligt färsk statistik är det första kvartalet 2010 det varmaste sedan mätningarna inleddes samtidigt som klimatpolitiken är kyligare än på länge.  Krisen efter fiaskot i Köpenhamn är konstant.  Obama, som har den stora nyckeln till att lösa upp knutarna, tycks inte ha ambitionen med att komma med något nytt schackdrag under denna presidentperioden. Han har tappat majoriteten i senaten och tycks inte orka med en stor kamp till efter sjukreformen. Just nu försöker han hantera en annan miljökatastrof som är grundorsaken till klimatförändringarna – oljeutvinningen.

Vad göra? Ska hela världen sitta och vänta medan USA tar ”time out”? Givetvis inte, även om Sverige och EU valde att lägga dirigentpinnen i USA:s knä inför Köpenhamn. Men det blir ingen musik om inte dirigenten vill – därav floppen.

Det finns dock ingen tid att förlora och snarat går tiden ut för gällande Kyotoavtal. Det enda naturliga är förstås att förhandla med de länder som har skrivit på Kyotoavtalet och komma fram med skrivningar som USA kan hoppa på när deras tid är mogen. Därför måste EU upp på pulpeten igen och ta tag i taktpinnen. Men då duger det inte med att luras och inte vilja. Hur länge ska den samlade miljörörelsen och andra goda krafter tjata om att EU måste minska med 30 procent till 2020 istället för 20 procent som utlovat. Alla vet att det är nödvändigt för att klotet skall ha någon chans att komma under de två graders temperaturökning som alla anser vara en maxgräns som inte skall överskridas. EU- kommissionen har också visat att det är billigare att nå en minskning på 30 procent jämfört med förra gången de räknade på siffrorna.

I Bonn ska man försöka enas om vilket dokument som man kan fortsatta att förhandla om efter kuppen i Köpenhamn då USA lade fram de så kallade Köpenhamn-accordet som inte har någon formell koppling till FN alls. Och i bästa fall kan ett antal frågor diskuteras som inte bara är formalia som exempelvis hur regnskogen kan skyddas, hur industriländerna ska räkna kolsänkor i jord och skogsbruk samt finansieringsfrågan.

Den senare är nog den viktigaste för att öka förtroendet mellan nord och syd som idag är gränsen till obefintligt. Pengar på bordet är det viktigaste för utvecklingsländerna som inte bara har klimatet att tänka på men då funkar det inte med att luras som Sverige och andra länder gör. Det är skandal att Sverige som normalt brukar sköta sina åtaganden på ett korrekt sätt dubbelräknar de klimatpengar som ska finansiera den så kallade ”snabbstarten” på 30 miljarder till utvecklingsländerna. Sanningen är den att Sverige inte betalar ett enda öre mer än vad de skulle göra för att hålla tidigare löften om enprocentmålet i biståndet.  Alla så kallade nya pengar är alltså de gamla vanliga fast under ny rubrik!

Det är den här typen av trixande som gör att förtroendet i förhandlingarna eroderar och jag skäms som svensk att vi inte står vid vårt ord och betalar in de nya klimatpengarna som vi faktiskt lovat!