Blir det kalkon i Cancún?

Ja, då är det dags igen! FN:s klimatmöte. Nummer 16. Denna gång i Cancún i Mexico. Det blir nog inte ett platt fall likt mötet i Köpenhamn, för det finns inte så mycket att falla ner ifrån. Förväntningarna på mötet är extremt låga.

Men visst kan det ske överraskningar. Så skedde i Bonn efter klimatkollapsen i Haag 2000. Och enligt rykte var förmötet inför Cancún, som miljöministrarna hade för ett några veckor sedan mycket positivt. Och kanske är det så att miljöministrarna nu känt att det kanske trots allt finns en möjlig väg till till  framgång efter det lyckade FN-mötet om biologiskt mångfald i Nagoya i slutet av oktober.

Jag har de senaste dagarna varit på olika klimatdebatter inför Cancún och  inte träffat någon som tror att miljöministrarna  kommer att fixa det som behövs i Cancún. Inte heller jag.  För att undvika en två graders höjning av temperaturen, som i sig redan innebär oacceptabla konsekvenser, måste världens utsläpp tvärt vända nedåt redan innan 2015 om det skall finnas en liten chans kvar för att klara maximalt 1,5 grader och en hyfsad chans att klara tvågradersgränsen.  Ett och samma reduktionsmål ger alltså olika riskscenarier.

Därför kan jag tycka att det blir lite märkligt när man talar om olika ”acceptabla” temperaturökningar, om man inte samtidigt berättar hur stor sannolikheten är för att klara respektive mål.  I de pågående klimatförhandlingarna är det många länder som anser att temperaturen maximalt får höjas med två grader, men utsläppssiffrorna som läggs på bordet leder med stor sannolikhet till en temperaturökning på minst tre grader. Resonemanget går inte ihop.

Och tyvärr får vi inget glädjebesked från klimatforskarna heller. Ju mer de lär sig förstå, ju allvarligare tycks slutsatserna bli. Det ser extremt tufft ut att kunna begränsa utsläppen till 1,5 grader, när temperaturen redan nu har ökat med drygt 0,8 grader globalt. Och om inte de smutsiga partiklarna fanns i luften skulle temperaturen sannolikt vara minst en halv grad högre redan idag. Vi vet också att skogen och havet har buffrat en halv till en grad  genom att fånga upp koldioxid. Så utan partiklar och buffertsystem skulle vi redan idag ha en temperaturökning på ca två grader.

Det finns bara en väg framåt. Det är att mycket snabbt minska utsläppen av växthusgaser i Sverige. EU:s länder och världen i stort. Och skall hela världen vända utsläppstrenden, behövs det stora belopp från industriländerna så att utvecklingsländerna kan gå en genväg till utveckling utan att passera kol och olja. Men det kommer inte att räcka.  Världssamfundet måste också investera enorma summor för att kunna ” backa bandet” och binda eller avskilja koldioxid så att koncentrationer av växthusgaser i atmosfären börjar minska igen.  Att öka mullhalten i jordbruket globalt, är en sådan spännande idé som både skulle binda koldioxid och öka avkastningen av livsmedel i stora delar av världen.

Vi måste se sanningen i vitögat för att också kunna mobilisera kraft till en gigantiskt omställning. Det behövs enorma resurser för att investera i utsläppsminskningar, anpassningsåtgärder och för att binda mer koldioxid. Till det krävs både pengar från staternas olika kassor, från näringslivets enorma kapital samt förändringar i den privata konsumtionen.

Tänk bara hur mycket utsläppsminskningar det skulle kunna bli om julhandelns beräknande 60 miljarder – bara i Sverige! – användes till att göra jorden friskare. Kan det finnas en bättre, mer glädjande och meningsfull julklapp till oss alla från oss alla? ( Läs också våra julklappsförslag  om att köpa utsläppsrätter och solceller på webben!).