Premiärtur på skidor i helgen

Skidor är ett underbart sätt att röra sig i naturen. Skogen hade tagit på sig den allra vackraste vinterdräkten. Nu känns det bara lite stelt i lederna. Men det var ju bara första gången för den här säsongen.

Snön känns än mer exotisk när jag på eftermiddagen ringer det dagliga samtalet med våra personer som vi har på plats i Cancún. Även om det ser fortsatt mörkt ut har ändå mörkret nyanser. Förhandlingsviljan tycks öka i Cancún vilket är ett litet ljus i tunneln. Problemet är bara att ambitionerna hela tiden sänks och förväntningarna är så låga att allt som inte innebär en kollaps är en framgång.

FN (UNDP) kom därför med en nyttig påminnelse i slutet av förra veckan. Där gör de klart att de åtaganden som skrevs in i Köpenhamnsackordet kan leda till allt mellan 2,5 grader (om man stänger alla kryphål i Kyotoavtalet som finns idag ) till 5 grader temperaturökning globalt. Slutsatsen är tydlig. Det krävs mycket tuffare mål för både industri- och utvecklingsländer om vi skall komma under två grader. Och det viktigaste är att inom fem år vända utsläppsökningar till utsläppsminskningar  – det är en grundförutsättning för att kunna begränsa temperaturökningen  till 1,5–2 grader.

Det som avgör vilken temperatur det i slutändan blir beror på hur snabbt utsläppen minskar efter 2015. Men klimatförhandlingen i Cancún tycks inte diskutera sådana väsentligheter som skärpta utsläppsmål utan den största frågan är om det skall bli ett nytt Kyotoavtal eller ej. Kreativiteten tycks dock inte ha några gränser i sådana här sammanhang. Ett kompromissförslag är nämligen att acceptera ett nytt Kyotoavtal där man inte just nu skriver in några siffror som binder de olika länderna med konkreta utsläppsminskningar. Snacka om luftslott!

En annan kompromiss tycks vara att Kina och Indien är allt mer öppna för att öppet redovisa hur deras utsläpp förändras över tid. En självklarhet kan man tycka, men frågan visar hur infekterad och tätt sammankopplad klimatfrågan är med ländernas konkurrensförmåga.

För övrigt kämpar USA med näbbar och klor för att deras koncept – ”Köpenhamnsackordet” – ska lyftas in med hull och hår i det andra förhandlingsspåret (det så kallade konventionsspåret ) i tron på att kyotospåret då fasas ut…

Samtidigt som fokus ligger på att debattera olika förhandlingsspår händer en del skumt i de olika förhandlingsgrupperna. Till exempel finns det mycket som talar för att CCS (koldioxidavskiljning där man lagrar utsläppen under marken) kommer in som en form av CDM (projekt som I-länderna kan göra i utvecklingsländerna istället för att minska sina egna utsläpp). Sverige har också en konstig åsikt när det gäller att reglera kolsänkor i skogen. De vill begränsa hur mycket man kan lagra i skogen, vilket är bra men de vill inte begränsa hur mycket skogen får släppa ut, det går däremot inte att förstå.

Naturskyddsföreningen ska ta kontakt med miljödepartementet och förhandlingsdelegationen och höra vad de har att säga till sitt försvar för denna märkliga position.

Det är mycket som händer nu. Jag hoppas att jag får tillfälle att ladda batterierna med ännu en skön skidtur i Hågadalen nästa helg…