Kalhyggen, reservat och en ny skogspolitik

harsyra-460

Foto: Annette Seldén/N 

Som ganska många svenskar (men alltför få beslutsfattare!) redan vet så är det illa ställt i skogen. Många läste med förfäran Maciej Zarembas reportageserie i Dagens Nyheter, andra följer Naturskyddsföreningen och många är helt enkelt ute i skogen och ser själva.

Men skogsbolagen tycker fortfarande att kalhyggen är det bästa sättet att bruka skog. Landskapet har under lång tid formats av industrins behov av råvara vilket gör att inte bara den biologiska mångfalden av växter och djur hotas. Också vi människor får allt svårare att hitta fina skogar att vistas i. Naturhänsynen på hyggena är dålig och de skyddade områdena för få och ojämnt fördelade. Totalt är cirka fyra procent av den produktiva skogen skyddad som reservat eller motsvarande. Nedanför den fjällnära skogen är det bara två procent!

I fredags var jag på ett spännande seminarium med den något provocerande titeln ”Mimimera reservatsarealen!” Jaha – är det inte det vi redan gjort i Sverige? Men poängen förklarades snart: om skogsbruket skulle ta (betydligt) större hänsyn så kan arealen som måste skyddas just minimeras. OBS: minimeras, inte minskas! Magnus Nilsson, som höll i seminariet, har tagit fram en rapport med några konkreta förslag. Magnus var tydlig med att det alltid behövs en viss mängd reservat, eftersom många arter och naturtyper inte klarar skogsbruk alls. Och det krävs mer skyddad skog – inte mindre. Den areal reservat som finns idag är för liten.

Skogspolitiken i landet lider svårt av villfarelsen att skogsägare inte behöver tjäna pengar. Jo, faktiskt. En underförstådd idé med denna politik är nämligen att skogsägare ska ta en mängd hänsyn och skydda skog av sig själva. Därav parollen ”frihet under ansvar”, som hos vår kalhyggesälskande landsbygdsminister återspeglas i mantrat ”bruka utan att förbruka”.

Denna politik fungerar naturligvis inte särskilt bra. Alltför ofta blir det frihet utan ansvar. Visst finns det frivilligt skyddade skogar, men kvaliteten och långsiktigheten är ofta osäker. Och naturhänsynen är rent ut sagt bedrövlig på många håll. De skogsägare som – trots allt – tar större hänsyn än de måste, och avstår från de där sista kubikmetrarna virke, tjänar ingenting på detta, tvärtom.

Som det målande uttrycktes på seminariet: systemet gynnar den som skiter i att ta hänsyn. För att, i någon mån, kompensera för detta bildas reservat. Som bekostas av samhället – dvs skattebetalarna. Det saknas incitament, motiv, för den vanlige skogsägaren att ta tillräckliga hänsyn, dvs mer än den blygsamma skogsvårdslagen kräver. Lagen kan inte ställa särskilt höga krav innan markägaren måste få ersättning: pågående markanvändning (läs: skogsbruk) får inte ”avsevärt försvåras”. Systemet, som är f.n. är befäst i grundlagen, innebär också att stora markägare (läs: skogsbolag) gynnas kraftigt på bekostnad av enskilda markägare som äger mindre arealer skog.

Därför behövs en ny skogspolitik och en ny skogsvårdslag. Och – förmodligen – nya grepp för att finansiera bevarandet av skogens biologiska mångfald.

Dela

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *