COP21: Avtalet i hand

Så var då avtalstexten ute. Det har varit ett frenetiskt läsande sedan avtalet presenterades kl. 13.30. Folk ligger på golvet och läser, springer omkring, låser in sig i grupper, ringer varandra, håller presskonferenser, skrattar, gråter, protesterar, firar.

Mötet i plenum när avtalet ska antas har nu skjutits upp till 17.30. Då är jag tyvärr på väg till järnvägsstationen, så detta blir min sista blogg från Paris (om jag inte har tur och får lite internet på vägen).

Avtalet innehåller några viktiga punkter, och är svagt på andra. Som väntat. På samma gång historiskt och fruktansvärt otillräckligt. Men det är inte avtalet som minskar utsläppen, utan länder, städer, företag, människor. Detta är ingen målgång, det är ett startskott. Och som sådant innehåller texten viktiga komponenter som verkligen har potential att förändra världen.

Det riktigt viktiga är avtalets inledande mål, att begränsa temperaturökningen till ”well below” 2 grader, med sikte på 1.5 grader. Det är ett stort steg från tidigare 2 grader, en nyans som rymmer väldigt stora skillnader i klimateffekter. Det är en enormt stark signal som betyder att vi nu måste lämna fossileran. Alla måste skruva upp sina klimatmål. Varken Sveriges eller EU:s mål ligger i linje med 1.5 grader. Detta har varit ett viktigt krav från de mest sårbara lågt liggande önationerna, de vars hela existens kan rymmas i spannet mellan 1.5 och 2 grader.

Tyvärr är skrivningarna om faktiska utsläppsminskningar väldigt svaga i avtalet, målet att till andra halvan av detta århundrade uppnå netto-nollutsläpp (uttryckt som en balans mellan utsläpp och sänkor; inte en bra formulering). Det skulle innebära en stor risk för över två graders temperaturökning, och öppnar dessutom för falska lösningar och kryphål.

Men avtalet innehåller också den så viktiga mekanism som ska säkerställa att länderna vart femte år ska skruva upp sina ambitioner, och den första översynen sker nu redan 2018 vilket inte är en dag för tidigt. Efter alla år av klimatförhandlingar är detta en så viktig lärdom – att det är svårt för många att tänka långsiktigt; teorin är svårare än praktiken. Genom att vart femte år samla alla länder och skruva upp tempot, med sikte på att stanna under 1.5 grader, kan vi ta större kliv än vad avtalet nu antyder. I Köpenhamn 2009 kunde ingen föreställa sig den enormt snabba utveckling av förnybar energi som världen har sett sedan dess, det stora engagemang som vuxit fram i städer, regioner och företag eller de enorma folkliga mobiliseringar vi sett jorden runt, där människor har fyllt gatorna, stoppat oljeborrningar och till och med stämt sina regeringar. Ingen vet hur världen ser ut om fem år till.

De rika länderna har misslyckats med att ta ansvar. Det är ett svagt avtal vad gäller bland annat finansiering, differentiering, stöd till de mest sårbara och utsatta. Det är rent ut sagt patetiskt. Vi har skapat problemet, vi har råd att fixa det och det är dessutom bra mycket enklare och billigare att snabbt ställa om än att hantera klimatförändringarna och dess effekter. Men i beslutspunkterna som tas vid sidan av avtalet finns i alla fall löfte om 100 miljarder per år från 2020 som ett golv, vilket sedan ska skalas upp; ett nytt mål ska finnas 2025. En början, men i detta sammanhang småpengar. Ett tiotal förbifarter. Bättre kan vi, världen.

Högt och lågt alltså. Men det är trots allt en historisk dag, sedan 1992 har vi haft klimatförhandlingar, och nu har vi på bordet ett globalt klimatavtal som omfattar alla, med någorlunda differentierat ansvar, som förhoppningsvis kan klubbas om några timmar. Men då sitter jag på tåget hem mot Sverige igen. Där möts Miljömålsberedningen på onsdag, den parlamentariska grupp som ska ta fram en ny svensk klimatpolitik. De har varit här i Paris i veckan och följt förhandlingarna, nu måste de skruva upp ambitionerna och anpassa sig till det nya avtalet och dess höjda globala ambitioner. Vi kommer att ligga på, som vanligt. Behovet av en stark miljörörelse blir inte mindre i och med detta avtal, tvärtom. Vi måste se till att et genomförs.

En mer heltäckande text kommer förhoppningsvis på Naturskyddsföreningens hemsida ikväll, om avtalet antas som planerat. Men det vet vi ju faktiskt inte ännu. Jag måste springa till tåget nu!

Mötet med Laurent Fabius, Ban ki-Moon och Francois Hollande finns nu på webben. Det är värt att se! COP-mötets ordförande, Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius, fick till och med den engelska tolken att gråta. ”Våra barn kommer aldrig att förstå eller förlåta oss om vi misslyckas här idag”.

 

DSC_0017

Alla vill ha en kopia av avtalet, lång kö. Media älskade det.

DSC_0021Men vi läser på datorn.