Kina har ögonen på oss

[Detta inlägg publicerades den 6 november men försvann pga serverproblem, och återpubliceras därför]

Sveriges utsläpp inom landet är bara en bråkdel av Kinas. Ett starkt argument för att Sverige bör lägga mindre kraft på inhemsk klimatpolitik, och fokusera mer på internationella förhandlingar och att sätta press på Kina. Eller? Den som menar att Sverige bör verka för att Kina ska minska sina utsläpp istället för att minska våra egna kan behöva tjuvlyssna lite på hur diskussionerna går i Kina.

Kina har sedan tidigare en rad lagar och styrmedel för att minska växthusgasutsläppen och energianvändningen och snabba på utbyggnaden av förnybar energi. Men utsläppskurvorna pekar fortfarande uppåt. Därför håller landet nu på att utforma en klimatlag som är tänkt att erbjuda ett övergripande ramverk för landets klimatpolitik. Klimatlagar finns redan ibland annat Storbritannien och Finland, och i Sverige är det något den nya regeringen diskuterar.

Det utkast som nu finns till en klimatlag bygger på erfarenheter från andra länder, från föregångsprovinser i Kina som redan infört liknande lagar, samt från den nyligen reviderade och skärpta miljöskyddslagen som har en liknande struktur. Kina har en lång historia av bristande mänskliga rättigheter och extremt dålig transparens, och de har en lång väg att gå innan de problemen är lösta. Inte heller ska landets enorma miljöproblem och ökande utsläpp underskattas. Men detta förslag till klimatlag är ett rejält kliv åt rätt håll om det blir verklighet. Någon fast tidsplan finns inte, men experter jag har talat med tror att den kan beslutas innan FN:s klimattoppmöte i Paris om ett år. Detta skulle sända en mycket tydlig signal om Kinas ambitioner att hantera sina utsläpp. Därtill kan det innebära ett steg mot ökad insyn och mer inflytande för civilsamhället.

Förra helgen hade jag förmånen att få delta på en workshop i Peking där utkastet till klimatlag diskuterades. Utkastet hade förberetts av det kinesiska Statsrådets institut för resurs- och miljöpolicy (DRC). På mötet möttes bland andra forskare, myndighetsrepresentanter och representanter från Folkkongressen och Nationella kommissionen för utveckling och reform (NDRC): ett mäktigt organ under Statsrådet med ansvar bland annat för landets ekonomi och femårsplaner. Huvudtema för workshopen var hur lagen skulle hantera civilsamhällets deltagande i klimatpolitiken.

collage_20141106154503993_20141106154513402

Utsikt över Peking. När konferensen om Kinas klimatlag inleddes mätte halten av PM2.5 över 500 mikrogram per kubikmeter. Kraftig vind nästa dag sänkte halten till 75 mikrogram, och påminde om att det finns en blå himmel bortom smogen.

Utkastet till lagen innehåller flera skrivningar om civilsamhällets rätt till information, möjligheter att granska och anmäla utsläppare, samt statens ansvar att sprida information och utbilda om klimatfrågor. En ambitiös klimatpolitik kräver folkets förståelse och acceptans, och medvetenheten idag är i stora delar av landet låg. Paradoxalt nog är de extrema luftföroreningsnivåerna i delar av landet kanske det bästa verktyget både staten och miljöorganisationer har för att öka befolkningens kunskap och engagemang. Det är ett direkt och akut problem på allas läppar, där problem och lösningar är samma som för de mer diffusa klimatproblemen. Det är också till stor del civilsamhällets egna mätningar av luftföroreningar samt krav på staten att publicera sina data som har pressat staten till ökad öppenhet vad gäller utsläppsdata. Något som sticker i halsen, tårar ögonen och suddar bort den blå himlen är svårt att sopa under mattan också för ett land med en historia av dålig transparens. Första dagen på workshopen i Peking var halten av PM 2.5 över skalans högsta nivå på 500μg/m3 luft, vilket betecknas som ”Hazardous” och begränsade sikten från konferensanläggningens lunchrestaurang på 26:e våningen till några få kvarter.

Hur den slutliga klimatlagen kommer att se ut kan få stor betydelse för såväl Kinas som den globala klimatpolitiken framöver. Men redan nu menar många experter jag har pratat med, såväl forskare på statliga forskningsinstitut som på oberoende miljöorganisationer (och statliga miljöorganisationer, så kallade government-organized non-governmental organization, GONGO, vilket är vanligt i Kina) att utsläppen redan med nuvarande utveckling och befintlig politik med största sannolikhet kommer att toppa och vända nedåt innan 2030, kanske redan runt 2020 med bättre politik.

Men vad har då allt detta med Sverige och Svensk klimatpolitik att göra? Jo, under den här tvådagars-workshopen så var Sverige faktiskt det land som lyftes oftast (vid sidan av Tyskland, eftersom flera tyska forskare var inbjudna som talare). Såväl forskare som myndighetspersoner tog upp exempel på svensk klimatpolitik som stöd i sin argumentation för hur den kinesiska klimatpolitiken bör utformas. Det berodde inte på min närvaro (de flesta visste inte att jag var där, och i rummet fanns också både en belgare, en britt och en australiensare som inte fick några omnämnanden), utan beror på att Sverige trots allt har gjort sig kända för en progressiv klimatpolitik, bland annat var Sverige först med att införa en koldioxidskatt. Det är inte skäl att tänka att jobbet redan är gjort, men bäddar för insikten att lilla obetydliga Sverige genom att gå före och visa på goda exempel faktiskt skickar positiva vibbar som når långt, också in till Kinas lagstiftare. Samma sak sa ju den kinesiska klimatförhandlare jag träffade och skrev om för några veckor sedan.

Kommentera

2 thoughts on “Kina har ögonen på oss

  1. Handlar artikeln om luftföroreningar ELLER klimat? Vilket av dem?

    Bilderna visar på föroreningar, men texten blandar in klimatpolitik, så det blir väldigt förvirrande…

    • Texten handlar om båda delar. Utsläppskällorna är i hög grad samma, problemen med luftföroreningar har tvingat upp utsläppsproblematiken högre upp på den politiska agendan.

Kommentering är stängd.