COP21: Klimatförhandlingarnas andra vecka har startat

Nu är vi ett nytt team från Naturskyddsföreningen som tar över bevakningen av klimatförhandlingarnas andra vecka. Vi klev av tåget i Paris igår. 28 timmar tog resan från Stockholm – vi längtar efter en Europeisk transportpolitik som lyfter tågen! Men det är trots tiden och de många bytena en lyx att resa, se landskapet långsamt förändras utanför fönstret och ha gott om tid till samtal och arbete.

När andra veckan nu startar är det mycket arbete kvar att göra, men från bland andra den svenska delegationen hör vi att de ändå har kommit längre än vid tidigare klimattoppmöten i halvtid. Fortfarande optimistiskt alltså. Och mötet visar att de verkligen vill komma i mål i tid, bland annat genom att de hade extrainsatta möten på gårdagens ”vilodag”.

Igår utsågs också Sveriges klimat- och miljöminister Åsa Romson tillsammans med sin kollega från Bolivia till ansvarig för en utbrytargrupp som ska bereda fråga om klimatanpassning och återrapportera till COP-ordföranden. Romson är också utsedd till EU-kontaktperson tillsammans med Nederländerna i frågor om ”means of implementation”, vilket inkluderar bland annat finansiering, tekniköverföring och kapacitetsbyggande. Tunga och viktiga uppdrag för Sverige denna vecka alltså.

Avtalsutkastet som förhandlingarna kretsar kring är fortfarande ganska långt, 48 sidor. Men första veckans förhandlingar har ändå gjort ett stort jobb med att minska antalet alternativ inom hakparenteser.

Men i förhandlingsdokumentet ryms ännu väldigt olika avtal. I valet mellan hakparenteser gömmer sig både ett ambitiöst avtal, och ett riktigt dåligt avtal. Och de sista vägvalen kommer inte att benas ut förrän de sista timmarna av förhandlingar, så brukar förhandlingslogiken fungera. Just nu talas det om avtalet som ett ”3-gradersavtal”.

Några av de viktiga frågorna att lösa denna sista förhandlingsvecka är:

  • Det långsiktiga målet. Målet är ju sedan tidigare att begränsa uppvärmningen till under två grader. Men allt fler länder har under mötet höjt rösten för att gränsen behöver flyttas ned till 1,5 grader. För de lågt liggande önationerna ryms kanske hela deras existens i den distinktionen. Nu är det i princip bara Saudiarabien kvar som motsätter sig ett avtal om max 1,5 graders uppvärmning.
  • Kortsiktigheten. Själva utsläppsminskningarna diskuteras egentligen inte så mycket på mötet, alla länder har redan rapporterat in sina löften i förväg i ett slags knytkalas. Det är en stor framgång att majoriteten av världens länder nu har presenterat en egen klimatplan, vilket är första gången för många länder. 184 länder som tillsammans står för 94 % av världens utsläpp har lämnat in sina planer. Men summan av planerna pekar på en uppvärmning på tre grader och inte 1,5/2. Därför är en av de viktiga frågorna att få på plats en ”Paris Ambition Mechanism” som säkerställer täta revideringar och skärpningar av planerna. Vi vet ju att målen ofta är för fega, och att de är lätta att överträffa. Den första revideringen måste ske redan omkring 2018, innan avtalet träder i kraft, och sedan vart femte år. Utan en sån här mekanism finns en risk att låsa in för låga ambitioner i avtalet.
  • Differentierat ansvar. Detta är kanske den svåraste frågan. Under Kyotoprotokollet delades världen upp i två delar: de rika Annex 1-länderna med ansvar att minska utsläppen och samtidigt stödja andra länders utsläppsminskningar, samt resten, icke Annex 1-länderna. Men så enkel är förstås inte världen, och frågan om vilka länder som bär störst ansvar är svår. Vilka ska minska mest och först, och inte minst vilka ska bidra med respektive få finansieringsstöd? Denna fråga har betydelse för stora delar av avtalet. Utmaningen blir att luckra upp nuvarande svartvita uppdelning av världen, och samtidigt behålla de viktiga principerna om delat men olika ansvar och olika förutsättningar.
  • Finansieringen. It’s all about the money. Hänger nära samman med differentieringsfrågan; vilka ska betala, hur mycket och till vad/vem, och vilka ska få pengar. Vilka delar av avtalet ska vara beroende av att det finns pengar som finansierar löftena? Varifrån ska pengarna komma? Pengar behövs till utsläppsminskningar, anpassningsåtgärder och ersättning för Loss & Damage. En enormt viktig fråga för låginkomstländer som drabbas hårt av klimatförändringarna, och behöver stöd för att investera i fossilfri teknik.

Framsteg har gjort på i stort sett alla ovanstående områden under veckan, och ordförandeskapets nyutsedda utbrytargrupper är en klok strategi för att påskynda ytterligare. Ambitionen är att ha ett i stort sett färdigt avtal klart redan om två dagar, för att lämna tid för att det ska översättas och hinna klubbas igenom på fredag. Men mer sannolikt är nog att förhandlingarna drar in på helgen.

Men även om det går framåt så finns många elefanter kvar i rummet. Internationell flyg- och sjöfart, som enligt deras egna beräkningar kommer öka sina utsläpp med flera hundra procent till 2050, diskuteras i stort sett inte. Flygets och sjöfartens respektive internationella organisationer ICAO och IMO har fått i hemläxa att lösa det problemet själva, men helt misslyckats. Här bör toppmötet ryta ifrån nu. Att införa en global skatt på dessa utsläpp skulle inte bara kyla ned utsläppsökningen, utan också kunna dra in en stor del av de pengar som har utlovats till klimatfinansiering men som visat sig så svåra att leverera.

Det stora utsläppsgapet är en annan elefant. Det diskuteras om målet ska justeras från 2 till 1,5 grader, men länderna är ju inte ens nära att klara två grader med nuvarande planer. Här krävs skärpning. Samma sak gäller finansieringen. Det görs framsteg med att hitta nya utgiftsområden, men allt för få bidrar med pengar.

Många frågor kvar alltså. Nu är det upp till bevis sista veckan.

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.