Parisöverenskommelsen ställer krav på Miljömålsberedningen att tänka nytt

Efter att världens länder i lördags enades om en ny global klimatöverenskommelse ställs nya krav på den nationella klimatpolitiken. Överenskommelsen tydliggör att två graders uppvärmning ses som oacceptabelt, gränsen flyttades ned till ”väl under” två grader, med sikte på under 1.5 graders uppvärmning över förindustriell nivå. Skillnaden mellan 1.5 och 2 graders uppvärmning är stor, inte minst för de människor, samhällen och ekosystem som är mest sårbara. För exempelvis många lågliggande önationer kan hela deras existens rymmas i den skillnaden. Därför är detta beslut viktigt.

Sverige har liksom många andra länder utformat sina klimatmål och sin klimatpolitik inom ramen för det äldre beslutet att begränsa temperaturen till under två grader. Det brukar i FN:s klimatpanel IPCC:s utsläppsscenarier preciseras som att med 66 % sannolikhet begränsa uppvärmningen till under två grader, och därmed med 33 % risk att överskrida den temperaturökningen. Samma scenarier ger oss en chans som är mindre än hälften att stanna under 1.5 grader.

Med nuvarande ambitioner är världen på väg mot en tre grader varmare värld. Ska temperaturökningen ha en chans att stanna under 1.5 grader, eller ens 2 grader, krävs nu snabba beslut. De närmsta åren är absolut avgörande.

Just nu håller Miljömålsberedningen på att ta fram en ny svensk klimatpolitik. De ska bland annat ta fram ett förslag på en klimatlag eller klimatpolitiskt ramverk, och preciseringar av det svenska klimatmålet. Det senare utgår från riksdagens antagna vision att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser år 2050.

I och med Parisöverenskommelsen kan Miljömålsberedningens viktigaste uppdrag nu vara att föreslå inte bara en precisering av befintligt mål, utan ett helt nytt mål i linje med överenskommelsen, vetenskapen och Sveriges ansvar att gå före, samt föreslå en väg dit.

Klimatmålet ska vara grundat i vetenskapen slår Parisöverenskommelsen fast. För att med någorlunda god marginal begränsa temperaturökningen till väl under två grader, med rimlig chans att också kunna stanna under 1.5 grader, behöver utsläppen enligt IPCC globalt minska med 70-95 % till år 2050 jämfört med 2010, och snart därefter behövs ’negativa utsläpp’, det vill säga sänkor som är större än utsläppen, så att halten av växthusgaser i atmosfären minskar.

En viktig del av FN:s klimatkonvention, som befästes i Parisöverenskommelsen, är rika länders ansvar att gå före i klimatomställningen. Sverige i egenskap av ett av världens rikaste länder och med unikt goda förutsättningar att ställa om till 100 % förnybart måste för att leva upp till löftet i Paris därför minska betydligt snabbare än det globala snittet. Sverige bör därför sikta på utsläpp nära noll redan år 2030. Det är om bara 15 år.

Sverige har redan ett mål om en fossiloberoende fordonsflotta år 2030, men ganska lite har hittills gjorts för att nå målet. Regeringen har också satt upp målet att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer, men det saknas ett år när det ska uppnås. Om regeringen menar allvar med att leva upp till Parisöverenskommelsen bör detta mål snarast preciseras att gälla till 2030.

För att begränsa temperaturen till väl under två grader räcker det inte att bara minska utsläppen. Halten av växthusgaser i atmosfären är redan idag farligt hög och måste sänkas för att inte temperaturen ska sticka iväg. Därför är det av mycket stor vikt att sänkor inte används för att kompensera för utsläpp, såsom ibland föreslås och som den nuvarande svenska visionen om ”netto-noll” antyder. Målet måste vara netto-minus, vilket innebär utsläpp nära noll och därtill sänkor som minskar halten växthusgaser.

Likaså kommer det inte att gå att ”kompensera” utsläpp genom att köpa utsläppskrediter från andra länder. När hela världen ska minska till nära noll 2050 finns inte utrymme för att kompensera. Alla utsläpp måste minska, och Sverige måste gå före och därtill stödja utsläppsminskningar, anpassning och skadeersättningar i låginkomstländer utan att det används för att ”kompensera” för utsläpp på hemmaplan.

Parisöverenskommelsen har styrkor och svagheter. Den övergripande temperaturgränsen sätter ut en tydlig riktning, men överenskommelsen misslyckades med att förklara hur det ska gå till. Det är nu upp till Sverige att staka ut en riktning där vi tar vår del av ansvaret för att faktiskt nå det övergripande målet, utan att lämpa över ansvaret och konsekvenserna på de människor som bidragit minst till att skapa klimatproblemen. Miljömålsberedningens viktigaste uppgift just nu kan vara att tydliggöra just det.

Namnlös

Tabell ur IPCC:s senaste klimatrapport. Tabellen illustrerar växthusgaskoncentrationer och utsläppsminskningar förknippade med sannolikheter för att begränsa temperaturökningen till olika nivåer. Också det scenario som kallas ’RCP2.6’ – IPCC:s ”tvågradersscenario” – innebär att det är mer sannolikt att överskrida 1.5 grader än att stanna under. Endast det fåtal modeller som innebär en koncentration av växthusgaser under 430 ppm i tabellen innebär en högre sannolikhet. Not j i tabellen (på raden för <430 ppm) lyder: “In these scenarios, global CO2-eq emissions in 2050 are between 70 to 95% below 2010 emissions, and they are between 110 to 120% below 2010 emissions in 2100.” (IPCC 2014 AR5 SYR Tabell 1). I Paris beslutades också att nya vetenskapliga underlag som förtydligar vad som krävs för att begränsa temperaturen till under 1.5 grader ska tas fram, eftersom IPCC hittills huvudsakligen har beskrivit scenarier med högre, oacceptabla, temperaturökningar.

 

Läs gärna detta inlägg från augusti om klimatmål i linje med forskningen, som dock skrevs innan Parisavtalet. Samt detta inlägg från förra våren om skillnaden på 1.5 och 2 graders uppvärmning.

 

 

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.