Svante i samtal med Åsa Romson om klimatinvesteringar

Finansiering av omställningen i fattigare länder är en av huvudnycklarna till att förhandlingen ska gå i lås. Nästan varenda fråga som diskuteras i klimatförhandlingarna behöver pengar. Det gäller skyddet av regnskogen (REDD+), anpassningsfonden (bygga om samhället så de tål klimatförändringarna bättre) och pengar som ersättning för sådan skada som inte går att anpassa sig till, t ex som att hela länder läggs under vatten eller att korallrev förstörs (loss&damage).

Var skall alla pengar komma ifrån? Ett smart sätt är förstås att införa en global koldioxidskatt för flyg och sjöfart som rör sig i ingenmansland. Det skulle vara en dubbelvinst. Men vägen dit är tyvärr mycket lång. En annan väg är att skapa fonder som består av både offentliga och privata medel. Vi vet redan hur svårt det är att fylla dessa fonder med riktigt nya pengar – ofta är det omplacerade biståndspengar. Men detta kommer bara att vara en liten pusselbit i det stora finanspusslet -med betoning på liten. Andra idéer är att införa så kallade ”mekanismer” som handel med utsläppsminskningar. Att helt enkelt satsa sina pengar i något projekt i exempelvis Afrika och tillgodoräkna sig den utlovade utsläppsminskningen på x antal ton koldioxid istället för att investera i utsläppsminskningar på hemmaplan. Problemet med denna konstruktion är dels att den försenar omställning till föregångsland och dels att man inte vet vad som skulle gjorts utan dessa riktade projektpengar – kanske hade det hänt ändå?

En tredje möjlig väg är att införa klimatobligationer. Men vad är nu detta? Enkelt uttryckt skulle det kunna fungera så att t ex Sverige lovar en pensionsfond som Fjärde AP-fonden eller SPP att de får garanterat 4 procents ränta på insatt kapital och sedan kan t ex något solcellsföretag få tillgång till billigt kapital om de investerar i förnybar energi i te x Afrika. Med andra ord så går staten i borgen så att risken för investerare minskar. Detta koncept kan användas både för att bygga järnväg i Sverige och solcellsanläggningar i något utvecklingsland.

Jag testade denna idé på klimat-och miljöminister Åsa Romson när jag hade en lunch med henne idag. Hon tyckte idén verkade spännande. Naturskyddsföreningen får återkomma i frågan när vi kommit hem. Jag framförde också det märkliga att det fortfarande inte finns några hårda styrmedel som gör att världen minskar sina utsläpp från 2015-2020. Det nya avtalet kommer att börja gälla först 2020! Tiden mellan 2015-2020 är helt avgörande för att komma ”well below two degrees”.

Vår klimat- och miljöminister verkade för övrigt försiktigt optimistisk även om hon var beredd på långa och hårda förhandlingar. Mycket kan hända i slutförhandlingen. Jag håller tummarna.

/Svante Axelsson

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.