Svantes gästblogg: Lugnet före stormen?

Har en känsla av oro i kroppen. Utsläppen ökar just nu snabbare än den värsta utsläppskurvan enligt IPCC och här på förhandlingsområdet rådet ett förrädiskt lugn. Var finns glöden om att fixa klimatet? Visst, FN:s generalsekreterare har idag talat om det ansvar förhandlarna har och en 9årig pojke äntrade samma scen och vädjade inför den stora församlingen om konkreta resultat. Den senare gjorde det mest bestående intrycket! Känslan som infinner sig hos mig är förstås att hans framtid inte skall förstöras – vi ska fixa detta!

Och även om en förhandling mår väl av att känslorna inte ligger utanpå kroppen är jag orolig för att förhandlarna skjuter alla svåra problem framför sig. Tiden är redan knapp och alla konflikter går inte att lösa i Paris. Förhandlarna tycks dock vara så rädda för att misslyckas att de går sakta fram och sätter sin tillit till processen. Jag hoppas de har rätt.

Men det finns några saker som trots allt måste klaras av i Lima. Dels måste förhandlingstexten överleva till nästa klimatmöte så de inte får börja om från noll – då är det nog kört. Dels måste man hitta några gemensamma regler för hur löften om utsläppsminskningar och anpassningsåtgärder skall rapporteras in. Tekniskt kan tyckas men detta är själva kärnan i avtalet. Länderna skall skicka in dessa siffror till FN innan sista mars. Först då kan man se hur stort glappet är mellan hur mycket utsläpp måste minska för att komma under två grader och vad länderna de facto lovat göra. Detta glapp skall förhoppningsvis minska ytterligare i Paris.

Det intressanta är att om rapporteringen av utsläppsminskningar är gjorda på ett antal olika räknesätt, blir det svårt att skapa en internationell handel med utsläppsrätter stater emellan. Det blir i praktiken omöjligt att handla med varandra om det inte finns ett enhetligt sätt att beskriva hur mycket utsläpp som länderna de facto har minskat.

Jag lyfte denna fråga till Åsa Romson och den svenska förhandlingsdelegationen idag när de hade samlat stora delar av det svenska civilsamhället. Och de delade problematiken. Avrapporteringen är oerhört viktig om vi skall ha utsläppshandel mellan länderna.

Men kanske håller vindarna på att vända. Sverige och andra länders intresse av att investera där utsläppsminskningarna är som billigast på kort sikt, ofta utanför industriländerna, håller på att svalna. I linje med Sterns rapport ”New Climate Economy” är det tvärtom smart för länderna att gå före på egen hand. Jag tog upp frågan i ett samtal som jag hade med tidigare miljöminister Lena Ek som var initiativtagare till denna viktiga rapport. Hon höll med mig men poängterade också att de fattiga länderna måste kunna se hur de ska få annan finansiering innan de vill skrota handelsmekanismerna.

Som sagt, dagen är fylld av oro men det gäller att komma ihåg att klimatavtalet bara är en pusselbit i den globala omställningen. En trål för att samla upp eftersläntrarna. Den tyska miljöminstern Barbara Hendricks ord ringer i mina öron. Hon talade på ett seminarium där hon visade planerna för att minska Tysklands utsläpp med 40% till 2020. ”Vi gör mer än vi måste enligt EU:s klimatmål för att vi vill visa på ett modernt samhälle som i princip bara nyttjar förnybar energi.”

Det ger mig hopp!

/Svante Axelsson

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.