Åsa Romson – det är dags att ta fågeldöden på politiskt allvar

Photo 11_Landing male Eider on Iceland copyÖstersjöpopulationerna av alfågel, ejder, svärta och sjöorre har minskat med i snitt 55% sedan början av 90 talet. Ingen vet orsaken till den stora minskingen och väldigt lite forskning pågår. Denna katastrofala minskning av några av våra mest älskade sjöfåglar har givetvis inte undgått människor som spenderar tid ute till havs och i skärgården. Och vi är många som är oroliga. Samtidigt upplever jag att det är väldigt tyst både i politiken och i media om fågeldöden. Kan det vara för att döden sker utom synhåll, på kobbar och skär och långt ute till havs?

gudingar

 

Figur 1. Räknade gudingar från Skärgårdsstiftelsens inventeringar från 1991 till 2014 visar på en dramatisk minskning av ejder i Stockholms skärgård. Från Levande skärgårdsnatur 2015

Viss forskning har bedrivits genom åren och då har man tittat på en rad tänkbara direkta orsaker, från födobrist till bifångst i fiske, ett specifikt miljögift och sjukdomar. Ingen av dem har ännu entydligt kunnat förklara de kraftiga nedgångarna men det är inte osannolikt att den kan bero på flera samverkande faktorer. Något som forskare dock har kunnat bekräfta är att många av de drabbade arterna lider av B1-vitaminbrist eller tiaminbrist. Bristen som leder till beteendestörningar, förvirring, svält och död och drabbar inte bara arter som lever i vitt skilda miljöer utan också som äter olika sorters föda. Tiaminbristen drabbar som bekant också andra äggläggande djur i Östersjön, nämligen lax och öring, kallas för M74. Men någon klarlagt orsak till tiaminbristen finns ännu inte.

Precis som säldöden på sin tid väckte stor bestörtning väcker denna massdöd av älskade och saknade fåglar starka reaktioner. Och det kräver politisk handling. När säldöden härjade som bäst tillsatte miljöminister Birgitta Dahl en särskild utredning för att belysa problemet och komma med förslag på åtgärder. Ett sådant tydligt politiskt ställningstagande skulle jag välkomna. Med mer riktade resurser till forskning. Och krav på att ansvariga myndigheter, länsstyrelser och forskare slog sina kloka huvuden ihop. Mer information behövs och den information som trots allt finns behöver sammanställas och utvärderas. Ovända stenar måste vändas och möjliga orsaker till tiaminbristen prövas. Miljöminister Åsa Romson – det är dags att ta sjöfågeldöden på det politiska allvar den förtjänar. Det behövs pengar men framförallt krävs någon som vill ha ett svar. Jag hoppas att den personen är du.

 

Dela

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *