”Jag önskar att de som köper jätteräkor får veta hur många liv som förstörs”

Vanilson Honorio är fiskare och ordförande i Curral Velhos byförening. Curral Velho, i nordöstra Brasilien, ligger inklämt mellan två väldiga räkodlingar. När mörkret faller syns rader av strålkastare sträcka sig i alla riktningar längs höga taggtrådstängsel. En stor del av byns mangrove har förstörts och enligt byborna har utsläppen från odlingarna påverkat fisket, som försörjer de flesta byborna. Men enligt Curral Velhos invånare kunde det blivit ännu värre. Curral Velho var en hårsmån från att raderas från kartan. Kajsa Garpe, sakkunnig i tropiska marina ekosystem och fiske, har träffat Vanilson.

”Jag var främst hummerfiskare, men nu är den brasilianska hummern utfiskad. Vi fiskade långt ute till havs, fyra i varje båt. Endast tre av byns båtar har motorer. Men eftersom det är så blåsigt här i Ceará är det ändå bättre med segelbåt. Min far lärde mig att fiska och för mig är fisket inte bara ett arbete utan en livsstil. Jag älskar att fiska. När jag provat på andra jobb har jag känt mig instängd. Jag vill arbeta på havet, jag vill ha makt över mina arbetstider.

I Curral Velho fiskar de flesta i mangrovens vattendrag

I Curral Velho fiskar de flesta i mangrovens vattendrag

 

I Curral Velho har det alltid funnits mycket skaldjur. De flesta av byborna är beroende av fisket i mangroven. Vi som fiskar i havet är beroende av mangroven som barnkammare till fisken i havet. Under alla år har vi skyddat mangroven och bara gallrat lite av träden för husbehov. På helgerna gjorde fiskarfamiljerna utflykter till mangroven på för att bada och fånga skaldjur. Vattnet var klart. Nu är mangroven skövlad, vattnet grönt och grumligt och ostronen gör oss sjuka. När de släpper ut vattnet från räkdammarna ser vi fisken dö.

Det var aldrig någon som konsulterade oss, räkföretagen bara kom och sa att de hade rätten till marken och skulle anlägga räkdammar i mangroven. Både skogen och de tillhörande saltängarna skulle skövlas. De var på väg att ta ifrån oss vår försörjning och vi protesterade förstås. Mangroven är enligt lag skyddad från exploatering, men myndigheterna svarade inte på våra klagomål. När det var dags att röja, tog företaget hjälp av stora maskiner och privata poliser som använde våld mot byborna. En kväll sköt de sex bybor som protesterade mot skövlingen, varav tre var under 15 år. Alla överlevde tack och lov, men byborna hotades till tystnad.

Det viktiga mangroveekosystemet består av såväl skog- och buskvegetation som öppna leriga områden som detta. När tidvattnet är högt täcks de till synes öde lermarkerna av havsvatten och sjuder av liv.

Det viktiga mangroveekosystemet består av såväl skog- och buskvegetation som öppna leriga områden som detta. När tidvattnet är högt täcks de till synes öde lermarkerna av havsvatten och sjuder av liv.

På ena sidan byn förlorade vi kampen om mangroven. På andra sidan höll ett annat räkföretag på att anlägga ännu ett område med dammar i mangroven. Den odlingen skulle omfatta marken runt våra hus, som vi bybor brukat i över hundra år. Myndigheterna hade gett ägaren rätt att använda de till synes livlösa saltängarna till räkodling med motiveringen att de var obrukbara. Men att saltängarna skulle vara obrukbara är fel. De översvämmas vid högvatten och är en jätteviktig del av mangrovekosystemet som i sin tur är havets vagga, där de små fiskarna växer upp. Mangrove utan saltängar är som fisk utan vatten.  Vi är beroende av dem för vår försörjning.

Utöver att bygga dammar på saltängarna i närheten av våra hus, var det tydligt att företaget planerade att skövla mangroveskogen också. Illegalt. Bybornas protesterade högljutt. Gång på gång samlade vi hundratals personer och demonstrerade. När räkföretaget satte upp sitt staket rev vi genast ner det. Vi var många och vi var ihärdiga. Om vi förlorade, skulle vår by vara förlorad.

Räkföretaget svarade med att prata om alla hundratals jobb som skulle skapas. De i byn som var arbetslösa började vackla. Räkföretaget gick så långt att de erbjöd pengar till dem som lovade att stödja dem. Jag fick också sådana erbjudanden. På så sätt skapade de splittring i byn. Hälften var för och hälften emot räkodlingen. Det var en våldsam tid. Vår hamn förstördes, de små bäckarna i mangroven torkade ut, krabborna och ostronen försvann nästan helt. Tunga arbetsfordon dundrade genom vår by utan hänsyn till våra rangliga hus och våra barn som lekte på vägen.

I slutändan vann vi bybor och räkföretaget lade ner planerna på att anlägga dammar närmast byn. Vi är övertygade om att det var tack vare våra många och enträgna protester. Inte minst bidrog hjälpen vi fick från miljöorganisationen Terramar. Terramar spred information om situationen i Curral Velho i media och på så sätt fick vi äntligen myndigheterna att vakna till liv. De upptäckte att båda odlingarna var olagliga eftersom de skövlat mangrove. Odlingarna blev bötfällda men fick finnas kvar.

Vår by finns kvar, men räkodlingarna som omger oss har berövat oss mycket av vårt tillträde till havet. Vi kan inte längre använda de stigar vi brukade för att komma till havet. Vi har förlorat områden där våra djur brukade beta, en del familjer förlorade marken de odlade grönsaker på. De blev tvungna att flytta och fick ingen som helst kompensation. Och det blev aldrig en massa nya jobb. En hektar mangrove kan försörja fem familjer, medan samma yta som räkodling knappt kräver en persons arbetskraft.

 

Barnen leker i mangroven

Barnen leker i mangroven

Idag försöker Curral Velho attrahera turister och vi är medlemmar i Rede Tucum, ett nätverk för hållbar och kollektiv byturism. För oss är turismen ett sätt att stärka vår rätt till våra naturresurser. Ingen verkar bry sig om hantverksfiske, men turism är viktigt i vårt land. De turister som vill uppleva mangrove får allt svårare att finna områden att besöka.  Genom att turister kommer till Curral Velho och besöker byns och mangrove, visar vi att den är viktig.

För oss är mangroven vårt liv och vår försörjning. För andra är den bara en lämplig plats att anlägga räkdammar. Jag önskar att de som köper odlade räkor får reda på hur räkorna produceras och hur många människors liv odlingarna förstör.”

Berättat för Kajsa Garpe, sakkunnig tropiska marina ekosystem och fiske, Naturskyddsföreningen

Rede Tucum är ett nätverk för aktörerer inom hållbar och kollektiv byturism, det vill saga småskalig turism där vinsten delas med byföreningen.

Terramar är en miljöorganisation som arbetar med hållbart brukande av naturresurser i kustbyar i delstaten Ceará.  Tillsammans med representanter för byarna, samordnar de kapacitetsökning av och informationsspridning mellan turistaktörerna, samt sköter marknadsföringen av turistmålen. Naturskyddsföreningen stöder Terramar sedan 2012.