I Seelampur sticker PVC-ångorna i lungorna

Har du funderat vad som händer med gammal elektronik som du lämnat in till återvinningscentralen? Vilka komponenter är det som tas om hand, vad hamnar på tippen och vad eldas upp?

I nordöstra Delhi finns Seelampur – ett av världens största områden för hantering av elektronikavfall, e-waste. Här bor och arbetar tusentals människor, de allra flesta mycket fattiga. Här sker utvinning av och handel med värdefulla komponenter från gamla mobiltelefoner, tjock-tv, lysrör, lågenergilampor, sladdar, kretskort, tangentbord, datorskärmar och andra elektronikprylar – alla fulla med farliga kemikalier. Gränderna är många, trånga och mörka. Bottenvåningen på varje hus utgör verkstad och travar med gammalt elektronikskrot fyller upp större delen av gränden framför varje port.

IMG_1747_liten

Priti Mahesh och Satish Sinha från Toxics Link.

Jag besöker området med Satish Sinha och Priti Mahesh från Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation Toxics Link. Stickande PVC-ångor stiger från taken – det är här det mest omfattade förbränningsarbetet sker. I varje port sitter någon och hackar, filar, bänder eller hamrar för att komma åt aluminium, koppar eller något annat värdefullt material. I en port sitter Aamil. Vid hans ena sida tornar ett berg med lysrörsarmatur upp sig. Vid hans andra sida ligger en stor hög med aluminiumtrådar som han rivit ur dosorna. Efter en dags monotont arbete i skum belysning utan skyddsutrusning säljer han aluminiumen vidare. Han tjänar ungefär 30 kr om dagen.

Toxics Link Seelampur

Bild: Toxics Link

Sedan ett par år finns en nationell lagstiftning mot oreglerad e-wastehantering. Men inflödet av elektronikskrot och verksamheten i Seelampur minskar inte, snarare tvärtom, säger Priti. Och det beror inte enbart på att elektronikanvändningen har ökat i Indien, inte sällan är det uppenbart att skrotet har ett helt annat ursprung – som tangentbord på andra språk, fortsätter hon.

Toxics Link kräver att regeringen ska agera och se till att lagstiftningen fungerar. Men att bara stänga området är inte någon bra lösning, menar de. Den idag helt illegala verksamheten försörjer tusentals familjer och arbetet de utför – återvinning av till stor del ändliga resurser – är ju i grunden något bra. Arbetarna behöver få utbildning om hur de skyddar sig, verkstäderna legaliseras, auktoriseras och anpassas efter det miljöfarliga avfall som elektronikskrotet utgör och levnadsförhållandena förbättras avsevärt.

Men det är en lång uppförsbacke, de utbildningsinsatser som Toxics Link själva gjort i området har det varit ett svalt intresse för. Skyddsutrustning och regelefterlevnad upplevs kanske som ett hot mot familjernas livsuppehälle, tror Priti. Denna till synes outsinliga källa av elektronikskrot är ju trots allt grunden för den enda försörjning de har, och ett hot mot denna är värre än allt annat.

(Toxics Link avrådde mig från att ta bilder i området eftersom det lätt kan uppfattas som hotfullt. Men fler bilder från Seelampur finns det gott om på nätet – bara googla så dyker det upp många).

Dela

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *