Hur många ton blir det egentligen på ett dygn?

Klockan är 5 på morgonen. Chennai, en av Indiens största städer, håller på att vakna. Det är fortfarande mörkt och förhållandevis stilla. Men så rundar vi ett hörn och lugnet förbyts i febril aktivitet. Vi har kommit till hamnen och här har kommersen pågått sedan klockan 2 på natten.

chennai hamn liten II

I Chennais hamn är det full aktivitet från kl 2 på natten

De många fiskebåtarnas siluetter avtecknas mot den himmel som sakta börjar ljusna. Lanternorna lyser röda och gröna. På kajen är det liv och rörelse. Det är fullt av folk som trängs med den fisk som just har landats. Det gäller att se var man sätter fötterna, överallt på marken ligger stora svärdfiskar, rockor och tonfiskar.

– 8000 rupier?! Första, andra, tredje….. SÅLD! Skriker en kvinna precis bredvid mig. Hon är en av de många kvinnor som varje morgon jobbar här med att auktionera ut fisk för vidare hantering i distributionskedjan. Innan jag hinner blinka är hon igång igen med nästa korg med småfisk.

När fisken auktioneras ut går det undan

– Hon där är ett riktigt proffs, se bara så snabbt hon jobbar, säger Venu Gopal innan han banar sig vidare genom folkmassan.

Venu Gopal arbetar på Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation International Collective in Support of Fishworkers, ICSF. Jag får snabba mig för att hänga med, tappar jag honom ur sikte har jag ingen aning om hur jag ska hitta varken honom eller bilen igen. Organisationen, eller ”kollektivet” som de kallar sig, har sitt huvudkontor här i Chennai. ICSF bildades för knappt 30 år sedan av en grupp personer från olika delar världen som på något sätt var engagerade i levnadsförhållandena för människor som jobbar med småskaligt fiske. ISCF stödjer fiskesamhällen och fiskearbetarorganisationer och vill stärka deras arbete med t.ex. jämställdhet, självförsörjning och hållbarhet.

– Vi insåg att det är väldigt mycket som förenar de småskaliga fiskearbetarna, alldeles oavsett vilken del av världen de bor i, säger John Kurien som är en av kollektivets grundare och som jag träffar på kontoret lite senare på dagen. Sådant som t.ex. konflikter mellan stora och små fartyg och att vara beroendet av vädrets nycker och en minskande naturresurs.

Här nära ekvatorn ljusnar det snabbt när solen väl går upp. Snart badar hamnen i dagsljus. Desappan, en av hamnens tusentals fiskare, bjuder på chai utanför en av sina båtar. Idag äger han sex båtar igen efter att ha förlorat tre i tsunamin för tio år sedan. Han är 43 år och har gått i sin pappas fotspår. Alla som jobbar på hans båtar hör till släkten.

desappan liten II

Desappan vid två av sina fiskebåtar

– Med de stora båtarna som den här är vi ute i 15 dagar, säger han och pekar på en båt som är omkring 18 meter lång.

Ur båtens kylrum langas den ena tonfisken efter den andra upp. De väger omkring 40 kg styck och när kylrummet är tomt har 30 ton tonfisk flyttats till en lastbil för vidare transport.

Ännu finns det inget kvotsystem i Indien men det är något som ICSF anser behöver komma på plats. Havets resurser behandlas fortfarande som outsinliga men konkurrensen om dem ökar hela tiden. Det är inte bara den indiska fiskeflottan som växer utan trycket från japanska, kinesiska, spanska och portugisiska fiskefartyg på internationellt vatten en bit utanför Indiens kust blir också större. För den enskilde fiskaren är varje dag som ett lotteri, vissa dagar blir det vinstlott, andra nit.

– Utslaget över en längre period tycker jag nog att vi får lika mycket fisk som tidigare, säger Desappan, men fångsten är mer oregelbunden och det gör att jag får likviditetsproblem. Varje dag behöver jag nog med inkomst för att kunna köpa diesel och betala ut löner till nästa dag. Blir fångsten dålig får jag problem.

När vi lämnar hamnen har aktiviteten minskat något. Men fortfarande skriker auktionsförrättarna ut sina bud och den strida ström av fisk som transporteras från fartygen till kajen tycks aldrig ta slut.

Dela

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *