Så bekant men ändå så annorlunda

Sent i måndags kväll rullade mitt tåg in på Gare du Nord i Paris. Klimattoppmötets andra vecka har inletts och jag är där. Mycket är sig likt tidigare klimattoppmöten jag deltagit i. I en enorm mässhall samlas tusentals människor: regeringsdelegater, civila samhället, näringslivet, forskare. Förhandlingar pågår parallellt med ett stort antal öppna föreläsningar och enskilda möten. I de stora kaféerna pågår intensiva diskussioner och informationsutbyten. Det bloggas och twittras om det senaste från förhandlingarna. Antalet förhandlingsområden blir fler och fler och länder med små delegationer har svårt att vara delaktiga överallt. De stora knäckfrågorna är på ett övergripande plan bekanta: vilka länder ska minska sina utsläpp först och vilka ska betala för de minskningar som måste ske även i fattiga länder?

Många av Naturskyddsföreningens samarbetsorganisationer är här. Jag träffar bland andra Yoke Ling från Third World Network och Joan Carling från Asia Indigenous Peoples Pact. Yoke Ling har följt klimatförhandlingarna i många år och är väl insatt i alla tusentals detaljer. Hon är orolig för att Klimatkonventionens principer om rättvis fördelning är på väg att förhandlas bort. Hon trycker på vikten av att de länder som enligt konventionen har ett särskilt ansvar också tar detta ansvar och visar att det är villiga att gå före med utsläppsminskningar och finansiering av klimatåtgärder.

Yoke Ling från Third World Network

Yoke Ling från Third World Network

Joan lyfter vikten av urbefolkningars rättigheter. Just nu är hon orolig för att det är alldeles för få länder som försvarar viktiga skrivningar om mänskliga rättigheter i förhandlingstexten.

Joan Carling från AIPP

Joan Carling från AIPP

Mötesformer och stora knäckfrågor är alltså bekanta. Samtidigt finns det annat som inte alls är sig likt. Dels är det stämningen, den är annorlunda, mer positiv och det finns en stark övertygelse om att det faktiskt kommer att bli ett avtal. Gårdagens sammanfattning av förhandlingsläget var ovanligt artig och konstruktiv. Dels handlar om det som händer runt om i världen, som ser ut att ske nästan alldeles oavsett vad Paristoppmötet landar i: omställningen till ett förnybart energisystem. Övertygelsen om att det är den enda vägen är grundmurad. Från näringslivets seminarier ekar något som tidigare år varit helt otänkbart: Vi vill ha mer! Vi vill ha mer! Vi vill ha mera koldioxidskatt!