Den nödvändiga vägen mot ett nytt klimatavtal

Då var det dags igen. FN:s klimatförhandlingar.  Nummer 17 i ordningen. Är det värt mödan med ytterligare ett möte? Kan det verkligen leda till något som räddar klimatet ? Även om jag inte heller har så höga förväntningar inför mötet, tror jag det kan blir några framsteg. Och även om det är otroligt segt, så måste världens makthavare, trots allt, komma fram till ett nytt avtal. Även om det inte kommer att räcka för att hejda klimatförändringen. Det behövs kompletterande strategier. Och de finns.

Viktigast i Durban är att få en acceptans för ett andra Kyotoavtal så att det regelverk inte slarvas bort som finns inom nuvarande avtal och som byggts upp under många års förhandlingar. För att detta skall vara möjligt måste sannolikt de länder med snabbt växande ekonomier som t ex Kina, Indien och Brasilien lova att de vid nästa förhandlingsrunda också tar på sig bindande åtaganden. Om de leder blir absoluta minskningar eller blir effektiviseringsmål återstår att se. Det beror också på hur mycket ekonomiskt stöd som vissa av u-länderna får.

Det nuvarande Kyotoprotokollet går ut 2012. Ett förlängt Kyotoprotokoll som gäller mellan 2013 och 2017 behövs som en nödvändig brygga fram till nästa hållpunkt när målsättningen måste vara att alla länder skall skriva under ett nytt gemensamt dokument. Den förhandlingen bör emellertid vara klar redan 2015 om de nya avtalen skall kunna träda i kraft efter 2017. Det blir med andra ord en kort vila, innan nya förhandlingar måste börja. Och förutsättningen är att man nu lyckas enas om den första förlängningen till 2012. Det är nog bara cirka 30 procents chans att den frågan går i mål. Idag omfattar Kyotoavtalet bara 16 procent av världens samlade utsläpp. Och det är idag oklart hur många länder som till sist skriver på en förlängning.

Kyotoavtalet behandlar egentligen bara vilka åtaganden som gäller för industrinationerna. Men det glöms ofta bort att det är två parallella förhandlingar som pågår. Förutom Kyotoavtalet finns  ”konventionsspåret” (LCA) där alla länder ingår. Där behandlas hur mycket pengar som skall fram på bordet och vilka som kommer att ha makten över hur dessa pengar skall användas.

Och det är den andra knäckfrågan. Hur skall den så kallade ”Gröna fonden” förvaltas – hur stor inflytande får de länder som skall använda pengarna? Enligt tidigare beslut skall det betalas in 100 miljarder dollar varje år till denna fond – det är lika mycket som världens samlade bistånd idag.  Och de skall vara additionella, det vill säga, de skall läggas till befintligt bistånd. I dagsläget är det inte så. Även Sverige luras. Vårt land har inte lagt ett rött öre extra till u-länderna, trots löften om nya pengar. Sveriges pengar tas från enprocentmålet, dvs  beslutet att en summa som motsvarar en procent av bruttonationalprodukten ska gå till bistånd, som har funnits sedan 1969. Att göra så är lite som att sälja skinnet två gånger. Det är den typ av beteende som inte skapar förtroende mellan fattiga länder och de rikare.  Det är riktigt dåligt att inte Sverige är ett föredöme och agerar korrekt. Miljörörelsen kommer att göra allt vi kan för att Sverige ska agera annorlunda. Först då kan regeringen också ställa krav på hur andra länder ska agera.

Klimatförhandlingarna liknar till viss del de sega nedrustningsförhandlingarna som pågick under lång tid till synes utan större förändring, men som till sist ledde till stora förändringar till det bättre, även om det även i den frågan finns en hel del kvar att göra.

Det verkar idag som om den sega processen för att få fram en förlängning av Kyotoavtalet kan vara en sorts nödvändig flaskhals som förhandlingarna måste igenom  – sedan går det mycket lättare. Låt oss hoppas att det är så.

Kommentera

3 thoughts on “Den nödvändiga vägen mot ett nytt klimatavtal

  1. Jag skulle gärna vilja läsa något nytt blogginlägg varje dag från klimatförhandlingarna i Durban! Det är så kort tid! Det är nu det händer!

    • Hej! Våra delegater åker idag och låter hälsa att de ska blogga så ofta de hinner. Det kanske inte blir varje dag, men varannan i alla fall. Vi får nöja oss med det, och att de gör ett grymt jobb på plats.

  2. Jag är sjukt rastlös av hungern efter nyheter från Durban. Vanlig media rapporterar ingenting vad jag sett.

Kommentering är stängd.