Klimat i korridorer och på gator

 Naturskyddsföreningens vice ordförande, Johanna Sandahl,  rapporterar från klimatmötet i Durban

Jag och tusentals personer med mig deltog igår i den stora marschen genom Durban. Den positiva stämningen gav mig energi och återigen ett hopp om förändring. Stora grupper från olika delar av framförallt Sydafrika är här för att manifestera sin oro för framtiden och starka önskan om att klimatförhandlingarna ska landa i ett bra resultat. Skräpplockarnas fackförening trängs med miljöorganisationer och kvinnliga lantarbetare. Det sjungs, trumpetas, trummas och är en allmänt trevlig stämning.

Vi stannar utanför det stora konferenscentret mitt i centrala Durban och jag lämnar marschen för att gå in på konferensområdet. Där inne pågår klimatförhandlingarna, i över 50 olika förhandlingsspår diskuteras Kyotoprotokollets olika delar och de andra frågor som är centrala för att en överenskommelse ska kunna nås: finansiering, skogen, anpassning, hur utsläppsminskningar ska mätas, jordbrukssektorns roll, sjöfartens roll etc. Förhandlingsdelegationerna är på sina håll mycket stora men långt ifrån alla länder har möjlighet att skicka förhandlare att följa alla spåren. Av resursskäl, och för att bli starkare, går många länder samman i olika mer eller mindre fasta grupperingar. EU talar alltid med en röst, de små ö-nationerna oftast med en, den stora gruppen G77 (majoriteten av u-länderna) ibland med en. Hittills är det enbart tjänstemän som är här. På tisdag börjar det så kallade högnivåmötet, då även ministrar och vissa premiärministrar deltar.

Förhandlingsspelet är sofistikerat och det är inte alltid lätt att tolka ländernas bud. Detaljnivån är hög och det känns lite som att ingen ser skogen för alla träden: än så länge har ingen pratat någonting om hur stora utsläppsminskningar som måste ske och hur mycket olika länder ska ta på sig. I början av mötet var många förhandlingar öppna för men nu är de flesta stängda för den stora massan så kallade observatörer.

Vad som sägs på de stängda mötena blir ändå ganska snabbt allmängods – några observatörer får sitta med och informationsflödet är stort. Dagligen sammanfattas förhandlingsläget i olika nyhetsbrev – se till exempel IISD (www.iisd.org) och TWN (www.twnside.org.sg) – och undergrupperingar inom det civila samhället träffas flera gånger om dagen för att dra upp strategier för de kommande förhandlingarna. Naturskyddsföreningen är medlem i CAN (Climate Action Network – www.climatenetwork.org) och varje dag träffas vi för att i rasande fart gå igenom vad som sagts och vad det kan innebära. CAN delar också varje dag ut sin utmärkelse ”Dagens fossil” till de tre länder som skött sig allra sämst. Igår var det Turkiets tur att få första pris.

Vid sidan av förhandlingarna pågår det så kallade side-events: föreläsningar och seminarier om allt mellan himmel och jord som på något sätt är intressant ur ett klimatperspektiv. I fredags var Naturskyddsföreningen medarrangör i ett ganska välbesökt seminarium – om tillgång till ren energi för människor som lever i fattigdom och en global omställning till förnyelsebart. Vi presenterade förslaget om globala garantipriser som skulle kunna innebära en snabb omställning av hela världens energisystem: en Marshallplan för klimatet.

Idag, söndag, är det inga förhandlingar. Jag ska på strategimöte med CAN för att diskutera möjliga utfall av den första veckans förhandlingar och strategier för att de små, tunna halmstrån som fortfarande går att greppa ska kunna bli stabila pelare i världens framtida klimatutmaning.

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.