Slutkommentar, på väg från Durban

Medan jag satt och sov på flyget mellan Johannesburg och Zürich knöt klimatförhandlarna ihop säcken. Skönt. Även om resultatet egentligen är uruselt. Vi har fått en färdplan från Durban som leder till 3-4 graders globaltemperaturökning. Ja det är inget att jubla över men en kollaps vore än värre och den var inte långt borta. Men genom att förlänga förhandlingen i två nätter och en dag lyckades de rädda förhandlingen, men inte klimatet. 

(Jag lyckades inte heller. Missade flyget pga av felbokning från Durban och att jag talade in vårt budskap till TT medan jag letade efter gaten – så nu sitter jag i Zürich och hinner skriva en längre blogg än vanligt – men det är en sista i Durban serien)

Det positiva med beslutet i Durban är att vi nu fått en andra Kyotoperiod. Men innehållet är mycket svagt. Samma siffror som EU med flera spelade in under de misslyckade klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Det är oklart om dessa siffror kan vässas under nästkommande Kyotoperiod. För EU står det 20/30 procent till 2020 vilket borde öppna för att åtminstone EU kan öka till 30 procent, vilket i och för sig är för lågt.

Det är också oklart om Kyotoprotokollet nr 2 skall vara i  5 eller 8 år. Det skall avgöras nästa år och även vilka länder som de facto hänger på en andra omgång. Inte Ryssland, Canada och Japan som det verkar.

Tyvärr är det nu också godkänt att koldioxidavskilja utsläppen (CCS) från kolkraftverk i utvecklingsländerna inom ramen för så kallade klimatprojekt (CDM). Vilket innebär att man får öka utsläppen hos oss i utbyte mot dessa CDM-projekt. Detta gäller de länder som skrivit på Kyotoavtalet. Men jag vet inte riktigt vilka av dessa länder som är sugna. CCS-tekniken är dyr, men framför ett dåligt verktyg som används i utbyte mot riktiga utsläppsminskningar hos oss. Mer pengar behövs till de fattiga länderna. Det vill Naturskyddsföreningen ( ca 500 miljarder per år)och till viss del även klimatförhandlarna. Den gröna fondern, som skall ge 100 miljarder dollar per år (lika mycket som världens totala bistånd idag) från och med 2020 är ännu inte fullt fungerande. Det togs dock ett viktigt steg mot en fungerande fond i Durban. Men även här är det mer fokus på former och organisation än att ”ragga in ” pengar. Så det finns något att dela ut. Tyvärr lyckades man inte besluta om några nya globala skatter som t ex koldioxidskatt på sjöfarten eller flyg. Det hade varit en dubbelvinst.

När det gäller det nya protokollet, som kanske är det mest spännande på sikt eftersom alla länder är med, är det mycket som är oklart. Ett ”vitt papper” kan man säga eller som Sven-Ingvars sjöng en gång i tiden. Börja om från början, början om på nytt…

Och ni som kan fortsättningen på låten förstår att det finns en stor skillnad mellan kärlek och klimat. För att sörja tider som har flytt det bör vi i högsta grad göra i klimatsammanhang. Det är ju de historiska utsläppen som gör att planeten nu får ett mer kaotiskt klimat. En annan fråga är förstås varför ett nytt avtal skulle det göra möjligt att komma överens mellan t ex USA och Kina. Många ”roadmappar” blir det och FN-förhandlarna går likt katten runt den heta gröten. Varför inte gå rakt på sak och tala om utsläppsminskningarna medan tid är. Det blir ju faktiskt dyrare varje dag som går – de verkar klimatförhandlarna glömt bort. De tror de vinner på att sega och blockera.

I bästa av världar kan det nya protokollet skapa det rum som gör det möjligt för de stora utsläppsländerna (märk väl att Indien som har stora totala utsläpp inte har höga utsläpp per person räknat – vilket är det enda vettiga att utgå ifrån) att få till ett heltäckande globalt avtal. Det vore fantastiskt om det då också innehöll de nödvändiga utsläppsminskningarna. Men tiden är oerhört knapp. Detta nya avtal skall vara färdigt redan 2015 och skrivas på ett till två år senare. Och enligt forskarna bör världens utsläpp ”peaka” redan 2015, och absolut senast 2020, om vi skall ha någon realistisk chans att undvika 2 grader, som är FN:s gräns (Naturskyddsföreningen kämpar fortfarande för att begränsa temperaturen till max 1,5 grad eftersom mycket allvarliga effekter i naturen uppträder redan då.

Det som dock chockat mig i det nya protokollet är att det inte står något om ansvaret skall differentieras efter bärkraft. Det är ju en nyckelfråga för de fattiga länderna och det är ju fullständigt orimligt att kräva samma sak för Indien som för USA. Fördelningsnyckeln som finns inskriven i Kyotoavtalet är grunden för att i praktiken kunna fördela de faktiska utsläppsminskningarna på ett någorlunda humant sätt. Och med vilken hastighet som Indien och andra länder kan minska beror i hög grad på hur mycket riktiga pengar som kommer in i den gröna fonden. Mer pengar i fonden gör att tempot i syds energiomställning kan höjas.

Slutligen; Klimatförhandlingarna i Durban blev ingen kollaps. Hoppet lever om att få till stånd ett vasst nytt Kyotoavtal och ett nytt ambitiöst klimatavtal för hela världen 2015. Men Oddsen ör höga (liten chans alltså) om att det kommer att bli alldeles för låga siffror och för sent. Och tyvärr är ”Roadmappen” från FN just nu inriktad på 3-4 grader globalt. Enda trösten är att nationer och stater gör mer än FN kräver, för att det helt enkelt är lönsamt och skapar riktiga och viktiga jobb. Om FN systemet lägger ”klimatgolvet”, miniminivån, måste EU, stater i USA, Sverige, kommuner, företag, individer ökat tempot i att minska de egna utsläppen  och fortsätta att skapa bevis för att utsläppsminskningar och tuff klimatpolitik är bra för ekonomin och jobben, inte tvärtom.

Så därför behövs det en ny typ av krispaket i EU. EU krisen och klimatkrisen har löpt parallellt i media sista veckan, en slump som om det vore en tanke. Lös dessa kriser tillsammans. Det skulle ge mig hopp.

 

P.S. Den mer syniska berättelsen av vad som hänt i Durban är följande. Inför klimatförhandlingarna i Köpenhamn ville både EU och USA satsa på ”a singel treaty” ett enda förhandlingsspår men de gick på pumpen. Utvecklingsländerna satta klackarna i golvet. Även miljörörelsen påpekade med all önskvärd tydlighet att detta var fel strategi. Nu har man varit smartare. EU, som inte har verkat så tänd på ett nytt Kyoto har gjort detta för att hitta en allians med utvecklingsländerna och framför allt de mest fattiga och som motprestation få dem att acceptera en ny start av ett nytt protokoll.

Detta nya protokoll skall vara konstruerat så att USA kan hänga på till viss del Kina som ibland har snarlika intressen. USA tycker det är utmärkt att det inte finns någon stark skrivning om det ”differentierade” ansvaret vilket gör att USA och andra kan ställa tuffa krav även på Kina och Indien, Brasilien när det är dags att fördela utsläppsminskningarna.

Att det blev ett ”protokoll” och legalt i någon mån är nog inget som USA eller Indien gillar (de gillar det inte eftersom de är inte tror på ett rättvis fördelning av ansvar och vill då inte sitta i en rävsax) men ett viktig punkt för EU och de fattiga länderna som är med all rätt livrädda för att inte världen snabbt minskar sina utsläpp. Legalt ramverk säkrar upp efterlevnaden av löften.

Den Gröna fonden har ju också varit ett lockbete och en grundbult för utvecklingsländerna men efter Hillary Clintons vackra tal i Köpenhamn om nya additionella pengar i en ny grön fond om ca 100 Miljarder dollar är det inte mycket kvar i praktiken. Redan startpaketet om 30 miljarder dollar till 2012 har nästan uteslutande inte varit nya pengar utan gamla biståndspengar och det fattas ca sju miljarder för utbetalningen 2012. Och de 100 då? Jo nu kan de bestå av både det ena och det andra, företagens investeringar i olika former som är svåra att utvärdera om de är nya eller om det är penningflöden som redan äger rum som inte räknas som stöd.

Men grundfrågan som alla ställer sig är var de 100 miljarderna skall komma ifrån. Nu när det krisar både här och där. Därför är det så viktigt att FN beslutar om nya skattebaser som kan gå direkt till fonden – då finns det en automatisk generering av pengar. Men det vill inte Borg och Waidelich.

Finansen har under lång tid varit allergiska mot öronmärkning av skatteintäkter som inte kan styras av finansen. Jag har respekt för resonemanget, eftersom de folkvalda måste få frihet att bestämma av pengarna skall gå till, men i detta fall tycker jag vi borde i likhet med många andra länder göra ett undantag för att rädda liv.

Så slutsatsen Durban är att man nu har gett Kyoto 5-8 års avvecklingstid i den grupp som fortfarande är kvar i det avtalet. Den så kallade Bali action plan (en äldre variant av roadmap) där USA blev förnedrade och tvingades acceptera att göra utsläppsminskningar i samma grad som Kyotoländerna fast inte legalt bindande. Den får ett år på sig av komma till avslut. Kvar har vi ett singel treaty där vi inte vet vilka spelregler som gäller eller vilka ambitioner som gäller, men alla är med. Tills vidare i alla fall.

D.S