Slutspurt i Miljömålsberedningen – vad händer med Parisavtalet?

Viktiga steg framåt

Miljömålsberedningen är nu inne på slutspurten med färdigställandet av sitt andra delbetänkande som ska presenteras i juni. Beredningens första betänkande kom i mars och hade som huvudnummer ett förslag till klimatpolitiskt ramverk samt ett långsiktigt klimatmål för Sverige. I det kommande andra och sista betänkandet ska förslag bland annat ges till etapp- och sektorsmål.

Såhär ett halvår efter klimattoppmötet i Paris ställer vi oss förstås frågan om beredningens förslag lever upp till Parisavtalet. Svaret är att det ser tufft ut, och att förslagen i det kommande betänkandet är helt avgörande.

Att klimatpolitiken får betydligt tydligare former genom det föreslagna ramverket är väldigt positivt. Det går inte längre att hantera klimatpolitiken i ett separat stuprör på Miljödepartementet. Att det svenska klimatmålet förtydligas och tidigareläggs är också det välkommet, men målet ligger en bra bit från vad som behövs för att Sverige ska ta sin del av ansvaret för en global utsläppsminskning i linje med Parisavtalet och klimatkonventionen.

Svagheterna med klimatmålet kan sammanfattas i fyra punkter:

  • Det bygger på utsläppsscenarier med hög risk att överskrida globalt överenskomna temperaturgränser.
  • Det bygger på orättvisa fördelningsprinciper där Sverige tar en orimligt stor del av det globala utsläppsutrymmet.
  • Det bortser från utsläppen från svensk konsumtion och bunkerbränslen.
  • Det bygger på projektioner baserade på befintlig och känd teknik samt oförändrade beteenden och värderingar.

Målet missar målet

Ett bra ramverk är nämligen inte mycket värt om det syftar till att styra mot ett otillräckligt mål. Det som i slutändan räknas är att utsläppen minskar på ett sådant sätt att farliga klimatförändringar undviks i största möjliga mån.

En minskning av Sveriges inhemska utsläpp av växthusgaser (koldioxidekvivalenter) med 85 % till 2045 jämfört med 1990 ligger inte i linje med Parisavtalet, Klimatkonventionen eller det svenska miljömålet Begränsad klimatpåverkan. Att det framställs så i beredningens underlag är missvisande. För att leva upp till Parisavtalet och klimatkonventionen bör Sverige minska utsläppen till nära noll år 2030.

Om det föreslagna målet läggs fast måste det betraktas som ett golv för att inte bli ett avsteg från de löften som gavs i Paris. Det är ju egentligen inte slutmålet som räknas, utan hur stora utsläppen blir på vägen dit.

Siffertrixande leder till att Sverige stjäl utsläppsutrymme

Beredningen refererar i sitt betänkande till globala utsläppsscenarier där utsläppen i världen konvergerar mot en hållbar och rättvis utsläppsnivå vid mitten av seklet. Olika utsläppsbudgetar diskuteras i bilagorna, och i grova drag pekar den forskning beredningen refererar till på under 1000 Gt CO2e återstående globalt utsläpputrymme för att med 66 % sannolikhet begränsa temperaturökningen till under 2 grader, och hälften för att sannolikt begränsa temperaturökningen till under 1,5 grader. Det föreslagna målet om 85 % minskning av Sveriges utsläpp till 2045 uppges i betänkandet ligga inom ramen för en budget för att klara Parisavtalets 1,5 grader. 2045 skulle utsläppen per capita i Sverige vara 0,9 ton i Sverige, exklusive internationella transporter och konsumtionsutsläpp.

I detta döljer sig en djupt problematisk syn på rättvisa och ett siffertrixande som ger en helt missvisande bild av målets ambitionsnivå. Att utsläppen ska minska och konvergera fram till en globalt hållbar per capita-nivå skulle innebära att dagens stora ojämlikhet i globalt utsläppsutrymme ska cementeras, där de som idag har höga utsläpp tillåts fortsätta släppa ut mer och de som idag har låga utsläpp inte tillåts ta ett större utrymme i anspråk. Den i klimatkonventionen grundläggande överenskommelsen om att rika länder har ett historiskt ansvar och ska gå före i klimatomställningen frångås därmed. En rättvis fördelningsprincip av återstående utsläppsutrymme behöver ge låginkomstländer rätt till en proportionellt större del av de återstående utsläppen. I praktiken innebär det föreslagna målet att Sverige stjäl utsläppsutrymme från låginkomstländer.

Om utsläppen ska minska med 85 % till 2045 jämfört med 1990, ska alltså dagens 54 Mt (2014) fortsätta att minska till knappt 11 Mt (utsläppen 1990 var 72 Mton). Om vi för enkelhetens antar en linjär minskningsbana skulle det under de 31 åren mellan 2014-2045 innebära kumulativa utsläpp på ganska exakt 1 Gt i Sverige. Det är alltså 1 ‰ av den globala utsläppsbudgeten för att med 66 % sannolikhet begränsa temperaturökningen under 2 grader, och 2 ‰ av budgeten för att klara det nya Parismålet att begränsa temperaturökningen under 1,5 grader. Sveriges befolkning utgör idag 1,3 ‰ av den globala, 2050 kommer vi enligt prognosen utgöra ca 1,1 ‰. Vid en linjär utsläppsminskning kommer Sverige alltså ta i anspråk en större del av det globala utsläppsutrymmet för att klara 1,5 grader än genomsnittet, trots att vi genom klimatkonventionen och Parisavtalet har lovat det motsatta.

En 66 % sannolikhet att hålla temperaturökningen under den beslutade nivån måste dessutom anses som ett mycket stort risktagande med farligt hög sannolikhet att passera farliga tröskeleffekter. Försiktighetsprincipen bör tillämpas.

För att Sverige ska bli ett föregångsland, ta sitt historiska ansvar och leva upp till Parisavtalet räcker det därför inte med en linjär utsläppsminskningskurva. En sådan skulle innebära att Sverige tar en avsevärt större del av det globala utsläppsutrymme som finns tillgängligt än genomsnittet av jordens befolkning. Eftersom det är de kumulativa utsläppen som har betydelse för den globala uppvärmningen innebär detta att om det föreslagna målet läggs fast behöver utsläppen minska snabbt så att utsläppskurvan får en konkav form och de sammanlagda utsläppen blir mindre än vid en linjär utsläppsminskning. Det innebär att valet av etapp- och sektorsmål blir helt avgörande. En fossilfri vägtransportsektor 2030 är ett mål som bör sättas omgående.

Konsumtionsutsläppen sopas under mattan

I det föreslagna klimatmålet ingår varken utsläppen från svensk konsumtion eller utsläppen från bunkerbränslen. Sveriges utsläpp är mer än dubbelt så stora som Miljömålsberedningen utgår från i sina beräkningar. Det är rimligt att dessa hanteras separat, men inte att de utelämnas. Ett första steg skulle kunna vara att sätta ett mål att utsläppen från svensk konsumtion minst ska minska till nära noll 2050, när resten av världen behöver ha utsläpp nära noll, och förerslå åtgärder och styrmedel med fokus på de största konsumtionsutsläppen, där flyg och köttkonsumtion sticker ut som betydande.

Orimligt försiktiga utgångspunkter

Beredningen utgår från känd teknik i sina antaganden om vad som är möjligt fram till 2045. Det är en orimligt försiktig utgångspunkt som får konsekvensen att klimatmålet i tillräckligt hög grad bidrar till att undvika farliga klimatförändringar. Det vore rimligare att utgå från befintlig och känd klimatforskning än befintlig teknik och statiska beteenden och värderingar.

Det är omöjligt att förutspå 30 år av utveckling. Klimatpolitiken måste utgå från vad vetenskapen mycket tydligt säger krävs, och att teknik, beteenden och värderingar kan, kommer och måste förändras och att den förändringen kan gynnas av tydliga och skarpa mål som tar sin utgångspunkt i Parisavtalet. Utvecklingen stannade inte 1986 och lär inte stanna 2016 heller.

Det positiva med att beredningen har haft så försiktiga utgångspunkter i sitt arbete är att det därmed bör gå att skärpa målet. Potentialen bör vara större än underlagen visar.

Vem är emot?

I stort sett alla riksdagspartier har välkomnat Parisavtalet som en stor framgång och uttalat starkt stöd för höjda ambitioner. Klimatforskningen är tydlig om vilken ambitionshöjning som krävs, så egentligen borde det vara en lätt match för Miljömålsberedningen att enas om etapp- och sektorsmål som sänker utsläppen rejält i god tid innan 2045. Det är svårt att säga nej till exempelvis fossilfria vägtransporter 2030 och samtidigt hylla Parisavtalet. Eller?

 

Figur 1 Schematisk bild för att sätta klimatmålet i perspektiv. Utsläppen konvergerar till 0,9 ton CO2e per capita 2045 globalt. Sverige tar hela vägen ett större utsläppsutrymme i anspråk än exempelvis Indien. Den röda linjen illustrerar hur Sveriges klimatpåverkan ur konsumtionsperspektiv ser ut om konsumtionsutsläppen lämnas oförändrade. Givetvis kommer dessa utsläpp minska i takt med att resten av världen minskar sina utsläpp, men att inte anta mål, åtgärder och styrmedel för dessa utsläpp undergräver trovärdigheten i en svensk klimatpolitik som hävdas ligga i linje med en globalt rättvis utsläppsnivå i linje med Parisavtalet och klimatkonventionen. Halva Sveriges klimatpåverkan sopas i själva verket under mattan.

Schematisk bild för att sätta klimatmålet i perspektiv. Utsläppen konvergerar till 0,9 ton CO2e per capita 2045 globalt. Sverige tar hela vägen ett större utsläppsutrymme i anspråk än exempelvis Indien. Den röda linjen illustrerar hur Sveriges klimatpåverkan ur konsumtionsperspektiv ser ut om konsumtionsutsläppen lämnas oförändrade. Givetvis kommer dessa utsläpp minska i takt med att resten av världen minskar sina utsläpp, men att inte anta mål, åtgärder och styrmedel för dessa utsläpp undergräver trovärdigheten i en svensk klimatpolitik som hävdas ligga i linje med en globalt rättvis utsläppsnivå i linje med Parisavtalet och klimatkonventionen. Halva Sveriges klimatpåverkan sopas i själva verket under mattan.