Ta avstånd från illegal jakt, Per-Ola Eriksson

Jag uppmärksammade häromdagen filmen om den försvunna björnhonan Rapa och filmarnas kritik av illegal jakt i svenska nationalparker. Landshövdingen i Norrbotten, Per-Ola Eriksson, har nu i sin tur kritiserat filmarna. I ett inlägg gör Eriksson en rad smått ursäktande glidningar mellan legal förvaltning och illegal jakt och beklagar på det sättet filmarna men inte tjuvjakten, inte med ett ord.

Eriksson betonar vikten av god dialog och ömsesidig respekt mellan rennäring, offentlig sektor och andra aktörer i förvaltningen av de stora rovdjuren i Laponia. Självfallet. Och givetvis ska samernas intressen ha stort genomslag i sammanhanget. Det ställer alla upp på. Men ramen för all samverkan måste vara en legal förvaltning.

Det vore därför klädsamt om statstjänstemannen Per-Ola Eriksson kunde ta tydlig ställning inte bara för Laponiaprocessen, utan även mot illegal jakt.

Dela

Kommentera

2 thoughts on “Ta avstånd från illegal jakt, Per-Ola Eriksson

  1. känsligt ämne & (därför) viktigt att diskutera, men kom ihåg att inte sätta likhetstecken mellan renskötare och samer.

  2. ”…Rapa” ett bra filmtipps till alla kretsar!
    Just som det gått 100 år sedan Svenska Naturskyddsföreningen och de stora nationalparkerna i Lappland bildats, kommer det en film som berättar något viktigt om tillståndet i de senare. Det är filmen ”Till minne av Rapa” jag syftar på. Jag vill tacka Mikael för tippset! P g a helgfirande missade jag filmen. Den har inte lagts ut på SVT:s arkiv. Därför kan det vara bra att veta att den går att köpa som DVD-skiva av filmarna Dag Jonzon och Hans Östbom för ca 200 kr. Jag tror att medlemmar och andra som missat denna film har orsak köpa/låna denna film av flera orsaker bl a nedanstående:
    Filmarnas innehållsförklaring av filmen kan läsas på DN Debatt 28/12 2008. Denna kan återfinnas på http://www.dn.se. Det räcker med viss kännedom om Sveriges natur samt filmarnas artikel för att förstå att det är något sjukt med hövdingadömet Norrbotten. Det framgår av hövdingen Per-Ola Erikssons och länsstyrelsens reaktion på filmarna 1/2 2009!
    Det handlar inte om en tjyvskjuten björn mer eller mindre eller dokumentärfilmens begränsningar. Det handlar om en på något sätt sammanhängande likvidering av flera FORSKNINGSDJUR. Vem/vilka vill förhindra att vår sakliga kunskap om en av Laponias urinvånare ökar? Ett forskningsdjur kan knappast vara vilken representant som helst för ”det ökande rovdjurstrycket”. För skyddsjakt måste man kunna kräva något extraordinärt, som t ex att en viss anmäld forskningsbjörn bevisligen blivit slagbjörn.
    Det som i debatten framställs som ”filmarnas insinuationer” torde i verkligheten handla ett antal mycket konkreta polisanmälningar om jaktbrott i nationalparker, inlämnade av Naturvårdsverket. Om detaljerna kan man läsa i Anders Bjärvalls: Tretio år med rovdjur – och människor. 2007.
    Det bör observeras att en av Sveriges största björnpopulationer fanns i dessa fjällrenens sommarbetesland i n n a n områdena avsattes som nationalparker 1909. Då både skjutvapen och höga skottpengar på björn funnits på platsen under en längre tid före 1909 måste detta tolkas som att det funnits någon form av tolerans mellan områdets samer och björnarna. Det finns orsak anta att denna tolerans kan gå tillbaka på den björnkult samerna praktiserat under lång tid. Det finns flera arkeologiska bevis för en sådan på den norska sidan av riksgränsen från Laponia.
    Både samer, björnar och glaciärer måste därför vara att anse som naturliga komponenter av den storslagna natur som svenska staten avsatte för bevarande 1909.
    På papperet är de 9 Laponia-berörda samebyarna överens med svenska staten om att bevara livskraftiga rovdjurspopulationer. Se Samebyarnas Laponiaprogram, 1999, s. 44. I och med att de stora nationalparkerna blivit Världsarv har hela världen rätt att granska vad som händer här. Detta gäller också det kulturella arvet! Här gäller det att stödja: ”markanvändningsformer som varit vanliga före jordbrukets industrialisering i Sverige och andra länder, d v s som baseras främst på icke-fossil arbetskraft.” Detta enl. CBM:s definition av traditionella skötselregimer.
    Med Sveriges och EU:s alla ersättningar och stödmiljoner bör sådant vara fullt möjligt i någon del av Laponia. I första hand i Sarek och i något lägre grad utanför. För att lyckas krävs det mängder med kunskaper och god vilja från många håll. De flesta kunskaperna är svåra att nå. De som med upprepat våld visar att de föraktar det skandinaviska björnprojektets kunskaper föraktar förmodligen mycket annan kunskap som är nödvändig för att Laponia-processen skall bli en meningsfull bevarandeprocess.
    Claes Möre

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *