Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande

“We didn’t lose – if anyone lost it was the world.” Det sa EU:s miljökommissionär Janez Potocnik idag när vi återigen diskuterade utfallet av Rio+20. Det speglar den frustration Potocnik bär på efter flera dagar av intensiva förhandlingar, där EU och inte minst Sverige och ordförandelandet Danmark hedervärt drivit på för en bättre överenskommelse.
Men trots fina insatser från flera håll är utfallet en grym besvikelse. Titeln på överenskommelsen – ”The Future we Want” – framstår mest som en skymf. Riodokumentet beskriver inte alls den framtid vi vill ha; det är överlag oambitiöst och vagt och visar inte vägen till den hållbara utveckling som så uppenbart behövs för att människor och planeten ska må bättre. Alla som sett fattigdomen i vitögat och som följer miljöforskningen förstår att det krävs något helt annat än den text som nu ligger på bordet. Visst finns ljuspunkter i dokumentet – och de ska vi återkomma till – men de svävar mycket ensamma i en rymd av moraliskt mörker.
När jag lyssnar på röster i civilsamhället hör jag till och med vissa som tappat tilltron till FN-systemet. Det är oroväckande signaler men de är obefogade och vi kan inte på något sätt räkna ut FN – häromåret levererade samma apparat Nagoyaöverenskommelsen om biologisk mångfald, som stakade ut en tydlig väg för att rädda ekosystemen, med ambitiösa, konkreta och tidsbestämda mål och strategier. Det var en svår fråga men FN levererade ändå och kan givetvis göra det i framtiden också. Dessutom skulle varje annat system förstås lida av samma bakåtsträvande staters blockeringar som vi sett här i Rio, men de blockeringarna är inte skrivna i stjärnorna.
När de utpumpade förhandlarna pustat ut är det därför dags att åter kavla upp ärmarna och både implementera det i dokumentet som är användbart, och parallellt ta nya initiativ för att komplettera överenskommelsen på utestående områden. I den processen är det viktigt att våga vara lika ärlig som miljökommissionär Potocnik när det gäller överenskommelsens brister, en falsk beskrivning av ett stort steg framåt riskerar nämligen inte bara att leda till fel fokus framöver, det riskerar också att ytterligare skada förtroendet för FN-systemet.
Nu sägs det på vissa håll att utfallet i Rio ska ses i ljuset av vad som kallas realistiska förväntningar. Vad sådana kommentatorer egentligen menar vet jag inte, men utgångspunkten att världen inte skulle ha kunnat enas om en bättre framtid är den mest pessimistiska av alla. Och det är inte särskilt realistiskt att tro om människor att de planerar för fortsatt fattigdom och kollapsade ekosystem, människans hela historia kännetecknas ju tvärtom av en strävan efter det motsatta, om än vägen är lång och synnerligen krokig.
Den enda rätta, rimliga och realistiska utgångspunkten för att utvärdera Riokonferensen är därför de behov som finns i världen, inte svaga förväntningar, inte tidigare textversioner. Och med en sådan ansats var det faktiskt, som Potocnik med rätta antydde, hela världen som förlorade. Denna gång. Ett sådant utfall kan inte kallas annat än ett gigantiskt misslyckande.

Dela

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *