Junselevargen

Junselevargen är på tapeten igen, dels beviljade Naturvårdsverket igår märkligt nog återigen skyddsjakt, dels kom idag ett beslut från kammarrätten som ger Naturvårdsverket rätt om skyddsjakten i fjol.

Det är en rätt dyster läsning för en naturvårdare, kammarrätten kommer till helt andra slutsatser än förvaltningsrätten. Det är viktigt att vi respekterar kammarrättens ställningstagande, även om slutsatserna kan komma att ändras i den slutliga prövningen som vi vill se i Högsta förvaltningsdomstolen. Några tankar om domen:
Kammarrätten anser bland annat att lagens krav om andra lämpliga lösningar hade uppfyllts i och med att man försökt skrämma och flytta vargen vid upprepade tillfällen. Kammarrätten delade därmed verkets bedömning om att flytt eller inhägnad av renhjorden inte var lämpligt, eftersom det rörde sig om stora flockar. Detta är något vi nu ska se närmare på.
Det finns också anledning att fundera över kammarrättens slutsatser om hur jakten på junselevargen inverkar på vargstammen i stort, frågan om ”gynnsam bevarandestatus”. Anledningen till att vi vill freda junselevargen är ju att hon invandrat från den finsk-ryska stammen, och därför bär på gener som är ytterst värdefulla för vår vargstam. Den svenska vargstammen har i genomsnitt nästan lika hög inavelsgrad som avkomman till två syskon.
Kammarrätten hävdar att Naturvårdsverket visat att jakten inte kunde vara ett hinder för att nå gynnsam bevarandestatus, bland annat på grund av att de genomförda och planerade åtgärderna för genetisk förstärkning. Men Naturvårdsverkets program för genetisk förstärkning har ju mer eller mindre havererat – verket har inte lyckats införliva en enda varg utifrån. Nyligen har man dessutom deklarerat att man åtminstone temporärt lagt ner planerna på att plantera ut obesläktade valpar från djurparker till vilda varglyor. Vanten blev en tummetott som blev ingenting.
Kammarrätten hävdar även att att det ”på kort sikt inte fanns förutsättningar för vargtiken att reproducera sig”. Men orsaken till det var att hanen i reviret skjutits på Naturvårdsverkets inrådan. Det borde inte räknas som argument för jakten – det är ju ungeför som om polisen skulle avskriva en stöld av ett unikt konstverk om tjuven själv skadat konstverket så att det inte längre var värt så mycket.
Vi kommer nu analysera Kammarrättens dom närmare och räknar med att överklaga avgörandet. Däremot kommer vi sannolikt inte att överklaga Naturvårdsverkets nya beslut om skyddsjakt efter Junselevargen. För det första är det inte särskilt meningsfullt att överklaga beslutet, eftersom Naturvårdsverket med all önskvärd tydlighet visat att man kommer att svara med att ta ett nytt beslut. Och ett nytt. Oavsett om frågan är föremål för en pågående prövning eller inte. Den andra orsaken är att vi nu måste prioritera överklagandet av avgörandet i kammarrätten, där vi hoppas kunna få ett vägledande prejudikat i Högsta förvaltningsdomstolen

 

Dela

Kommentera

4 thoughts on “Junselevargen

  1. Nu är jag trött på er egoism och bara tänker på vargen. Tänk på alla som hat tamdjur och tamhundar som inte är
    Jakthundar som blir dödade. Jag förstår inte er inställning.

  2. Mikael.
    Av Viltskadecenters senaste rapport från varginventeringen 2012-13 framgår att den Skandinaviska vargstammen har växt med mellan 15 och 16% per år i genomsnitt de senast 15 åren trots norsk rovdjurspolitik, skyddsjakter, två års licensjakter, en uppmjukning av §28 och ett flertal utbrott av skabb. För några år sedan började inavelgraden att sjunka och är nu, enligt den samma rapporten, lägre än den varit sedan 1998. Utsikterna för att förbättringen i genetiken ska accelerera de kommande åren är goda bl.a tack vare att Naturvårdverket förra året lyckades med ett av sina försök att förbättra genetiken.
    Jag förstår inte varför du i din kommentar bara väljer att fokusera på ett annat av de projekt man har beslutat för förbättring av genetiken och beskriva det som att det inte ens blev en tummetott. Personligen tycker jag du intar en onödigt pessimistisk position i frågan om vargstammens utveckling i Skandinavien.

    Så till frågan jag ställer mig. Varför är det viktigt för Naturskyddsföreningen att få ett prejudikat i Högsta Förvaltningsdomstolen på en situation som med mycket stor sannolikhet aldrig mer kommer att uppstå i Sverige igen?

    Nu är ju inte jag jurist, men för mig ser det ut som slöseri med Högsta Förvaltningsdomstolen resurser.

  3. Hej Mikael!

    Du skriver att Naturvårdsverket inte lyckats med någon införlivning av nya vargar. Du glömde kanske bort det invandrade paret som flyttades från Tornedalen till Tiveden där de fick fem valpar. En motsvarande föryngring borde väl även väntas nu till våren. Kan vi till vintern 2015 sänka vargpopulationen ner till de regionala förvaltningsmål som sätts upp nu till våren kommer dessa djurs gener få ett större genomslag och det sista hotet mot vargens långsiktiga överlevnad är ett minne blott.

    Då måste det vara skönt att kunna släppa bevarandearbetet kring vargen och låta andra aktörer sköta den mer långsiktiga förvaltningen.

  4. Mats

    Det kan vara så att Viltskadecenters senaste rapport inte riktigt går i linje med vad SNF tycker, och således så är det en ”icke vetenskapligt förankrad” rapport som omedelbart bör kastas på soptippen 🙂

    Skämt åsido, denna rapport torde väl vara av stor vikt för SNF, WWF och Rovdjursföreningen att läsa, ta del av och faktiskt komma till sans kring ämnet! Vargstammen i Sverige har en ljusare framtid än på mkt mkt länge och det tackar vi dessa organisationer för. Nu är det dags att börja förvalta denna art på samma sätt som vi gjort med andra arter under en längre tid!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *