En ny era av slarv påbörjad på FORES?

Mattias Goldman, ny chef på tankesmedjan FORES, har skrivit texten nedan. De inskjutna kommentarerna är mina.

 ”Fem framtidsutmaningar för miljörörelsen

Sverige har åstadkommit mycket på miljöområdet och framhålls ofta som ett globalt föredöme, med koldioxidskatter, miljöbilar, sopsortering och badbart vatten mitt i huvudstaden. Om vi verkligen är så bra som det hävdas kan vi diskutera – men det står utom allt tvivel att vi varit betydligt sämre utan en stark, innovativ miljörörelse. Därför är det helt centralt att miljörörelsen förmår hålla gränsen när det behövs – mot partipolitisering, inskränkt hembygdsromantik och tillväxtfientlighet. Men lika viktigt är det att öppna eller omdefiniera sin självutsedda gräns, ta in nya intryck och återuppfinna sig själv. På fem områden behövs ett grundläggande nytänk, inte bara för miljöorganisationernas egen fortsatta relevans, utan för att Sveriges ledande miljöposition inte ska gå förlorad.

En gång om året utser riksdagsledamöterna vem som är Sveriges mest inflytelserika lobbyister. Senast det begav sig vann Göran Persson, med Företagarnas VD Elisabeth Thand Ringqvist som tvåa och mig som trea. Jag ringde direkt till pappa och mamma när jag fått reda på det, men sen infann sig en tråkigare känsla. Att listan också är ett sjukdomsbesked för svensk miljörörelse. Hur kan Gröna Bilister, som jag företrädde, vara den enda miljöorganisation med någon på topp-tio? Var finns Naturskyddsföreningen, Greenpeace, Världsnaturfonden WWF, Jordens Vänner och de andra?

Det står Mattias Goldman fritt att skryta om sig själv. En balanserad beskrivning hade förstås krävt en redovisning av fler listor. En inte helt ointressant lista är Miljöaktuellts ranking av Miljömakthavare, där vi länge legat i absoluta toppen. Goldman kom i år på plats 51, dit han på nya FORES-jobbet stördök från fjolårets plats 35. FORES, för övrigt, syntes inte alls när Naturskyddsföreningen häromåret fick högsta totalbetyget i PR Barometern Samhälles granskning av svenska mediers syn på organisationer och deras ledning. Den här typen av listor har alltid brister, men ingen brist är större än den som Goldman själv gör sig skyldig till när han använder den enda lista han själv tillfälligt toppat för att ta tempen på hela den svenska miljörörelsen. Oskickligt och snyggt.

Kanske finns svaret i att miljörörelsen just nu är dåligt framtidssäkrad. Man har haft så stora framgångar att man alltför länge blivit vid sin läst. Man har inte tvingats återuppfinna sig själv, inte ens se sig i spegeln ordentligt. Det bör vara dags för en grundläggande förändring inom åtminstone fem områden – den som vill avvisa dessa områden bör förslagsvis lägga till lika många som hen tar bort. För Sverige har inte råd med en miljörörelse på dekis.

1. Håll gränsen – prioritera och välj bort

Naturskyddsföreningen är Sveriges största medlemsbaserade miljöorganisation, och vilka frågor de väljer att arbeta med är avgörande för vilka miljöfrågor som hamnar högt på den politiska dagordningen och i allmänhetens medvetande. Lägger man mycket fokus på frågor som uppfattas som perifera tappar hela miljöfrågan i betydelse.

Klimatfrågan ses av många som den stora, globala överlevnadsfrågan där den senaste tidens utveckling akut måste vändas. Den bedömningen har vi också gjort på tankesmedjan Fores, där klimatet helt dominerar vad vi arbetar med inom miljösfären. Naturskyddsföreningen tycks göra en annan bedömning.

Det är helt fel. Klimatfrågan tillhör de frågor som föreningen prioriterar i särklass högst, enligt både stämmobeslut och verksamhetsplaner och budget sedan flera år. Vargfrågan är inte prioriterad. Dessa beslut – och redovisningar av genomförandet av dem – finns öppet redovisade på vår webbplats. Materialet är förvisso omfattande men är fullt möjligt att granska, även med en begränsad insats. Men det har Mattias Goldman inte gjort, inte ens översiktligt. Han drar därför en helt felaktig slutsats.

Under 2013 medverkade organisationen i 1 450 artiklar om varg, enligt en sökning i Mediearkivet Retriever, omfattande alla svenska källor. Under samma period medverkade Naturskyddsföreningen i 1 273 artiklar om klimat, i båda fallen inklusive alla varianter av sökorden, alltså även t.ex. ”klimatförändringar” respektive ”vargjakt”. Totalt sett har det skrivits och sänts 239 531 artiklar och inslag om klimat under de gångna tre åren, mot 158 764 om varg. Skillnaden skulle förstärkas om vi kunde sålla bort åtskilliga tusen artiklar om speedwayklubben Vargarna. Att Naturskyddsföreningen syns mer i varg- än i klimatfrågan kontrasterar alltså mot den allmänna debatten.

Det är en befängd idé som Goldman har, att med ett knippe pressklipp kunna granska en organisation med 200 000 medlemmar, varav tusentals är aktivt arbetande på ideell bas över hela landet, och med en verksamhet som omfattar runt 100 anställda och 200 miljoner, och som dessutom verkar aktiv både på EU-nivå och samverkar med ett femtiotal organisationer i Afrika, Asien och Sydamerika. Den analysmetod som Goldman använder för att underbygga sin slutsats om våra prioriteringar skulle inte klara sig genom ens den svenska skolans högstadium. Men säger då inte analysen något om förhållandet mellan varg och klimat? Nej, för det första säger den inget om vilka budskap vi försöker få ut (som är det vi ser som viktigt), vilket inte måste vara detsamma som det som skildras (som i hög grad är det som media bedömer är allmänintressant, även om vi förstås kan påverkan den saken). Det säger heller inget om vilka frågor vi bedömer att vi samtidigt lyfter med ett utspel i en viss fråga, t.ex. kopplar vargfrågan till rovdjursfrågan och hela naturvårdspolitiken och genomslaget för EU-rätten i alla EU:s medlemsstater. Men även om det skulle vara så att vi får ut allt det vi vill, som vi vill, så säger antalet träffar på Retriever inte mycket om vilka frågor vi ser som viktigast, och inte heller om vilket genomslaget en viss fråga får. Fem minuter på Aktuellt blir en träff, medan en tt-notis på ett par hundra tecken i trettio regionala tidningar blir trettio träffar. En artikel på DN-debatt väger inte tyngre i Retriever, med Goldmans analysmetod, än en tre-radare i en lokaltidning. Är det denna metod och metodik som kännetecknar FORES arbete efter Goldmans entré är det illa. Däremot är det förstås utmärkt att vi kommit ut bra i vargfrågan, och eftersom vi även vinner i domstolar så blir vargarna fler.

Eftersom Naturskyddsföreningen är demokratiskt uppbyggd måste man anta att varg-prioriteringen är i linje med de nästan 200 000 medlemmarnas önskemål. Men man kan förstås ändå undra varför prioriteringen görs – tycker de faktiskt att vargfrågan är viktigare än klimatet och i så fall varför? Medlemsorganet Sveriges Natur, där ordförande har en kolumn, ger inga svar men bekräftar bilden att när man själv får välja är skyddet av cirka 400 vargar väl så viktigt som arbetet för det globala klimatet.

Har man läst så här långt i Goldmans sk ”analys” så blir man inte förvånad över ännu ett ogrundat påstående. Han fokuserar här på min undertecknade krönika och vilket utsnitt i tiden han valt att göra framgår inte men det blir likväl fel, både om krönikan över tid, som tar upp en rad olika frågor, och om prioriteringar. Exempelvis tillhör jag ledarskribenterna, så den delen av tidningen måste också tas i beaktande, och dessa båda texter i sin tur används omväxlande för att ibland förstärka, ibland komplettera annat i tidningen. För att kunna bedöma vad föreningen lyfter i tidningen måste man nog läsa hela tidningen. Och helst inte bara ett nummer. Det säger dock rätt lite eftersom vi figurerar i tusentals artiklar i press, själva skriver debattartiklar, kommunicerar på en stor webbplats, skriver rapporter och finns på både Facebook och Twitter, etc. För att inte tala om vad vi väljer att lyfta fram när vi ordnar seminarier och konferenser. Den som vill se allt detta kvantifierat får gärna läsa våra verksamhetsberättelser, som tydligt visar hur oerhört mycket mer vi satsar på klimatfrågan än på rovdjuren. Maken till snävt perspektiv i en organisationsgranskning får man leta. Allt detta skulle förstås Goldman inse om han hade kontaktat mig om krönikan, eller om verksamheten, men det har han inte gjort. Också det ett nybörjarmisstag vad gäller analytisk metod.

Den andra stora miljöorganisationen Världsnaturfonden har inte någon enskild fråga som sticker ut lika tydligt, även om det lätt kan se ut som att man lägger väl så mycket fokus på enskilda utrotningshotade djur i fjärran land som på klimatfrågan. Mediebilden av Greenpeace domineras av kärnkraftsfrågan, främst om hur lätt det är att ta sig in på reaktorsområdet. Så som Greenpeace formulerar frågan är risken stor att svaret blir ”högre staket och fler schäfrar”, inte ”minskade utsläpp” eller ”100 % förnybar energi”.

De som inte tror att miljörörelsen är viktig har inte förstått mycket. Därför bör den som oroar sig över klimatet också intressera sig för de stora miljöorganisationernas prioriteringar. Snart sagt alla andra miljö-, hållbarhets- och utvecklingsfrågor är beroende av att vi klarar att hejda klimatförändringarna, så även den som inte vill släppa andra frågor bör kunna ställa upp på att den hamnar mer i fokus. Ett första steg kan vara att hålla gränsen mot frågor som ur ett globalt överlevnadsperspektiv trots allt är mindre viktigt än klimatet. Här kan vi alla hjälpa till – som medlemmar, finansiärer, journalister, politiker eller opinionsbildare.

Det är jättebra om många engagerar sig i vår verksamhet. Även Mattias Goldman är välkommen, trots att han som bäst lyckas sparka in öppna dörrar. Men den slarviga och slafsiga metod han tycks ha fört till FORES verkar främst tyda på att det är på FORES som behovet av inspel är störst.

Det finns fler direkta fel i Goldmans långa text men jag vill inte ta mig tid att hjälp honom med dem. I stort visar texten dessutom att Goldman saknar insikt i hur miljörörelsen tänker och arbetar idag. Hans text har också skrattats ut ordentligt av många av oss som verkar inom miljörörelsen, vilket gjort att han på ovanligt kort tid sänkt FORES varumärke ovanligt mycket. Det är närmast ett tjänstefel om man är chef på en tankesmedja som försöker bli trovärdig som grön.

 

 

Dela

Kommentera

5 thoughts on “En ny era av slarv påbörjad på FORES?

  1. ”och eftersom vi även vinner i domstolar så blir vargarna fler”
    Hur många vargar ska Sverige ha innan SNF är nöjda med antalet, eller är det så att fler vargar alltid är ett självändamål?
    Ni tycker inte att förvaltningen av arter blir problematisk då varje avgörande åtgärd ska prövas några gånger i domstol innan de kan utföras? Eller är en icke förvaltning i all evighet dit SNF strävar?
    Har ni hört talas om adaptiv förvaltning? Om ja, vad innebär den för er och SNF?
    Vad är SNFs generella syn på naturbruk?
    Konstruktiv kritik, vad innebär det för SNF?
    Får man lov att kritisera SNF?

    • Man får givetvis kritisera föreningen. Det är bra och vardagsmat och vi har hela tiden en diskussion om mål och medel. Inget nytt i det. Det nya är att Goldman har kapitalt fel, bl.a. hans påståenden om prioriteringar klimat (som är prioriterat och som vi satsar mycket på) och varg (som inte är prioriterat och som vi satsar lite på) saknar kontakt med verkligheten. Men det har jag redan skrivit om . Dina övriga frågor har redan fått svar i bl.a. denna blogg så läs några av inläggen om varg.

  2. Ok, bra då kommer det lite fler frågor här:

    Läste på er sida: http://www.naturskyddsforeningen.se/rovdjur

    ”björn, järv, lo och varg ……………………… Alla fyra är sällsynta och mer eller mindre hotade i Sverige.”

    Hur menar SNF att björnen är hotad i Sverige? Antalet? Mig veterligen har vi mer björn i landet än på mycket länge. Populationen har vid flera tillfällen visat sig vara kraftigt underskattad och flera områden kan idag anses vara ”fulla” på björn. Dessutom har vi en fungerande förvaltning innefattande jakt. Man får ju onekligen känslan av att SNF har ett problem med brukandet av naturen/viltet och då särskilt rovjuren. Är det så?
    Jag hittar inget svar på den frågeställningen varken på er hemsida eller i tidigare blogginlägg så det vore fint om du kunde fylla i.
    Är det möjligtvis inte så att rovdjuren är en lättanvänd form av kassako för SNF? Lätta att skapa känslor och engagemang kring och lätt att visa sig handlingskraftig genom att driva publika rättsprocesser vilket i sin tur ger med medlemspengar och statsbidrag, det som ni lever på?

  3. Jag tycker här är lite dåligt med svar och dialog här inne?
    Eller är det envägskommunikation och demagogi som gäller?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *