TTIP – kemiföretagens våta dröm? Att begråta, utan beröm?

I måndags var Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl och generalsekreterare Svante Axelsson med i debatt och rundabordssamtal om frihandelsavtalet TTIP (Trans-Atlantic Trade and Investment Partnership), vilket håller på att förhandlas fram mellan EU och USA. Johanna fokuserade på diskussionen kring hur avtalet kan komma att påverka kemikaliesäkerhetsarbetet i EU.

Tanken med frihandelsavtalet är att harmonisera lagstiftningen – alltså inte bara den som gäller kemikalier – mellan EU och USA, så att handelshinder försvinner. Detta för att främja tillväxten på ömse sidor om Atlanten. Det låter väl bra? Visst, förutsatt att vi i processen inte behöver sänka standarden på EU:s och dess medlemsstaters lagstiftningar! Men på den punkten är det svårt att vara odelat optimistisk. Medan EU varit relativt progressivt i miljö- och hälsorelaterad lagstiftning – inte minst vad gäller kemikalielagstiftning – är USA i många fall konservativt reaktionärt – inte minst vad gäller kemikalielagstiftningen.

USA:s federala kemikalielagstiftning TSCA (Toxic Substances Control Act) har i praktiken inte uppgraderats sedan den stiftades 1976! Förenklat sett kan man säga att TSCA, till skillnad från EU:s kemikalielagstiftning förordningen REACH (Registration, Evaluation, Authorisation and Restriction of Chemicals), lägger bevisbördan att en kemikalie är farlig på samhället, istället för på företaget som producerar, importerar och använder kemikalien. Alla kemikalier som fanns på USA:s marknad innan TSCA trädde i kraft undantas lagen. Det vill säga, de har aldrig genomgått någon ordentlig riskbedömning. Och detta är merparten av kemikalierna som fortfarande finns på USA:s marknad. Alla kemikalier som introducerats på USA:s marknad efter 1976 faller under TSCA:s regler och ska bedömas. Men det finns stora brister i kraven på vilken information kemikalieproducenter eller importörer måste lämna till USA:s Naturvårdsverk! Informationen är så knapphändig att Naturvårdsverket får använda datamodeller och utifrån kemikaliernas struktur gissa hur giftiga de kan vara och hur de sprids i miljön. Bevisbördan ligger på samhället, inte på företagen! Därför är det också få ”nya” kemikalier som USA:s Naturvårdsverk lyckas reglera.

REACH, däremot, kräver i praktiken att samtliga kemikalier (som inte faller under annan EU-lagstiftning) ska registreras och tillståndsbeviljas för att få finnas på marknaden. Företagen behöver lämna omfattande information, till exempel om kemikaliernas giftighet och nedbrytbarhet. Informationen hanteras av EU:s kemikaliemyndighet ECHA (European Chemicals Agency) och är offentlig. Även om REACH har sina brister och tillämpningen av den (i våra ögon) går för långsamt, har den banat väg för ett kunskapssamlande och riskförvaltande kring kemikalier som världen tidigare inte skådat! Processen att skapa REACH var stundtals svår och kemikalieindustrin kände sig i många fall överkörd. Som EU-medborgare bör vi vara stolta och tacksamma för detta system och värna om det. REACH har inspirerat andra länder att börja omarbeta sina kemikalielagstiftningar med REACH som modell – däribland Kina och Sydkorea. REACH har även inspirerat progressiva delstater i USA att köra om sitt tröga federala system och själva införa striktare kemikalielagstiftning på delstatsnivå.

En knäckfråga (som inte får tillräcklig uppmärksamhet) i TTIP-förhandlingarna är vilken lagstiftning vi ska harmonisera mot. Den med lägst krav, eller den med högst? Det kan tyckas självklart att det är den med högst krav som blir normen, men vi ska inte underskatta risken att USA på federal nivå inte är berett att uppgradera sin kemikalielagstiftning till motsvarande nivå som EU:s.

När man tittar på vad som händer i EU på lagstiftningsfronten kring kemikalier sedan TTIP-förhandlingarna inleddes, är det lätt att bli misstänksam. Vädrar kemiföretagen och deras lobbyister på bägge sidor om Atlanten morgonluft? Två viktiga aktuella processer i EU är hur nanoteknik och hormonstörande kemikalier ska hanteras i EU:s kemikalielagstiftning. Processerna har förhalats av EU-kommissionen och hanteringen är under all kritik. Till exempel ledde detta till att Sverige förra sommaren stämde EU-kommissionen för att de inte fullföljt sitt uppdrag att få kriterier för hormonstörande kemikalier på plats.

Det finns reella farhågor om att bekämpningsmedelsindustrin på bägge sidor av Atlanten använder TTIP för att i avtalet få tillstånd för gemensamma EU-USA-regler om högre resthalter av bekämpningsmedel i livsmedel. I praktiken kan detta innebära att EU måste höja sina haltgränser till de som tillåts i USA, samt tillåta redan förbjudna bekämpningsmedel, varav vissa cancerogena, till exempel DPA (Difenylamin) som kan bilda cancerogena nedbrytningsprodukter. EU och USA har ännu inte avslöjat offentligt hur de står i frågan, men CIEL (Center For International Environmental Law) visade med en rapport i början av året att EU-kommissionen i ett läckt dokument verkade ha tagit till sig bekämpningsmedelsbranschorganisationen CropLife Americas argument för att EU bör anpassa sina haltgränser till USA:s. EU-medborgare riskerar således inte bara att få äta bekämpningsmedel i högre halter framöver, utan även sådana som kan vara potentiellt hormonstörande och cancerogena.

TTIP riskerar också att begränsa företagens och allmänhetens tillgång till information om kemikalier. USA:s federala lagar ger generellt företagen ett större skydd när det gäller vad som anses vara företagskänslig information. EU riskerar på denna punkt att få skärpa sina regler. Om tillgången på information som delas mellan företag minskar, kan detta negativt påverka deras arbete med att byta farliga mot mindre farliga kemikalier, så kallat substitutionsarbete, samtidigt som innovationsförmågan riskerar att avstanna när det inte längre finns tydliga drivkrafter för att substituera, på grund av att EU:s kemikalielagstiftning urvattnats i harmoniseringsprocessen.

Enligt läckta förslag för TTIP som CIEL tagit del av, föreslås att ”kostnad-nytta-analyser” (på engelska ”cost benefit analyses”), i enlighet med industrins önskemål, oftare ska användas i kemikaliereglering. Dessa analyser är vanligen till fördel för ekonomiska intressen. De handlar om att sätta pengavärde på samhällsnyttan av kemikalierna och väga detta mot de risker kemikalierna kan orsaka. Reglering av kemikalier bör ske utifrån deras egenskaper (till exempel hur giftiga de är, hur svårnedbrytbara de är och hur de sprids i miljön), inte ekonomiska intressen!

En annan aspekt av TTIP är hur harmoniseringen av lagstiftningen – alltså inte enbart kemikalielagstiftningen – skulle kunna ske. Ett förslag som läckte ut i slutet av 2013 nämnde ett särskilt laggranskningsorgan, med representanter för EU, USA och företag. Kommande lagstiftning på såväl EU-nivå/federal USA-nivå som medlemsstatsnivå/delstatsnivå med bäring för handel skulle passera under granskningsorganets lupp innan den godkänns. Att företag får tycka till om lagar och påverka deras utformning för sina syften, innan lagarna fattats, är mycket oroande! I Kommerskollegiums rapport Regulativt samarbete och tekniska handelshinder inom ramen för TTIP (2014), konstaterades att om ” … det ska konsulteras i samband med att nya regler tas fram, riskerar det att förlänga lagstiftningsprocessen och därmed hämma utvecklingen mot mer säkra kemikalier (s. 68)”. Vidare sade Kemikalieinspektionen som också medverkade i rapporten att TTIP kan ” … leda till en försvagad kemikaliereglering, att det kan komma att hindra regelutvecklingen vad gäller till exempel hormonstörande ämnen, att processen för att ta fram ny reglering ska hämmas av till exempel omständliga konsultationsförfaranden parterna emellan (s. 69).

Vidare kan avtalet, enligt gällande förslag, leda till inrättandet av en mekanism där företag via förlikningsdomstolar kan stämma länder som omfattas av TTIP och som har lagar som hindrar företagens affärer och leder till inkomstbortfall. Förlikningsdomstolarna arbetar bakom stängda dörrar och det finns farhågor att företagens juridiska representanter får oproportionerligt inflytande.

Generellt verkar kunskapen om vad avtalet egentligen innebär och kan leda till vara dålig hos våra politiker och medborgare. Därmed riskerar vi alla EU-medborgare i mångt och mycket förlora på TTIP. De oftast citerade bedömningarna visar att vinsten i form av ekonomisk tillväxt blir positiv. Dock blir den marginell och med stor risk till priset av försämrat skydd för miljö och hälsa, ett kemikaliesäkerhetsarbete i EU som i framtiden går på lågväxel, mindre transparens och odemokratiska system, där företag har tillstånd att ifrågasätta och kanske upphäva lagstiftningen som representanterna som EU:s medborgare röstat in i parlamentet har tagit fram.

Naturskyddsföreningen är inte emot internationella samarbeten och ekonomisk utveckling – tvärtom! Men samarbeten som värnar om miljö, människors hälsa, transparens och demokratiska principer!

Slutligen är det värt att notera att EU-parlamentarikern Christoffer Fjellner som är varm anhängare av TTIP under måndagens debatt offentligt sade att han inte ser några farhågor med att EU:s kemikalielagstiftning kommer att urvattnas av avtalet, samt att han är beredd att driva att USA:s kemikalielagstiftning ska uppgraderas till REACH:s nivå. Vi önskar Christoffer all lycka i detta mycket viktiga och ansvarsfulla uppdrag och hoppas att han nu känner tyngden av alla förväntningar från sina väljare och EU:s medborgare som vill ha ett liv fritt från farliga kemikalier!

Detta inlägg har kategorierna TTIP. Bokmärk länken.

Dela

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *